Jag emigrerar snart!

Fan, vilket pissväder det är - varenda jävla dag!!! Jag skall fan flytta till Jordanien.

Mera "ekologisk mat inte bättre".

Man kan nästan tro att jag är på en räd mot ekologisk mat - men vad göra när inläggen serveras mig på det här viset? I mitt förra inlägg om saken skrev jag att jag eventuellt kunde tänkas köpa ekologisk mat om den är mer näringsrik. Men, nej - den är inte ens det!

Glädje!

Jag är alldeles jättetrött, hungrig och har ett öppet sår MITT ÖVER långfingrets topp (hur fan jag nu fick det) - men utöver det mår jag alldeles strålande! Jag är glad-GLAD. Så där sprudlande och glatt-glad :)

På grund av allt mitt slit på jobbet bestämde jag tidigare i dag att jag skulle unna mig något. Det blir ju en del pengar över efter att den där skulden är betald, pengar som allihopa skall sparas. Men en tusenlapp på mig själv, det kan jag unna mig! Så ett efterlängtat NARS-rouge och några skivor senare, sitter jag och bevakar två parfymauktioner jag är delaktig i .. hehehehe. Och så är jag kärlekskrank till tusen! Kom hem nu!!

Nu skall jag äta och sedan till jobbet, puss och kram!

Jag bara undrar.

En tanke slog mig medan jag stod i köket på jobbet och fixade med några saker: När är egentligen nog? När kommer man att vara mer värd än pengarna man kan dra in?

Jag menar .. De här fem extranätterna jag gjorde. De fem extranätterna som slet ut mig, som har fått mig att vakna kl. 03 med magen skrikande efter frukost(!), som har fått blodsockret att åka Balder, som har förstört min sömn alldeles .. De tio nätterna på raken jag gjorde. Skulle jag göra om det? Tja .. Det var ju ändå fem extranätter för åtta tusen kronor i rena pengar. Ja, det är väl det värsta. Det skulle jag. Denna gång är väl i och för sig aningen speciell, då jag har en skuld på nio tusen som dessa pengar kommer att skyfflas över i på en gång när de anländer med nästa lön .. Men ändå. Även om dessa pengar ändå kommer att ha varit slitpengar - åtta tusen till? Säg till exempel nästa år? När chefen ändå är så glömsk att hon sätter in mig på kvalificerad övertid? Det är väl det .. jag skulle ha gjort om det. För pengarna. Men när blir man själv mer värd än de där pengarna man kan dra in genom att slita lite mer, lite till? För jag vet att jag hade tagit en elfte natt på raken också, om den krisen hade råkat uppstå på jobbet den morgonen jag gick av (fast det faktiskt bara för att också den hade varit kvalificerad övertid för mig) - men när blir man själv, ens hälsa och välmående mer värd än pengarna man kan dra in genom att sträcka på den där hälsan lite till, nagga den lite i kanten?

Antagligen när man egentligen inte behöver pengarna till något särskilt, något viktigt, något speciellt. (Förhoppningsvis hinner man inte bli girig fram till dess.) Eller när man redan har en del. Ja, det tror jag på. När man redan har en del - när man har kunnat få sitt lystmäte stillat till en tillräckligt stor del. Jag är väl inte där än.

Jobbigt.

EXAKT samma visa som i går: vaknar en helt galen tid på morgonen (i går 03, i dag 04), vrålhungrig. Skulle kunna äta upp en megastor häst. Denna gång dessutom skakis och bakis efter sömntablett. Våndas. Kan inte sluta tänka på mat. Är jättetrött, men kan inte somna om. Kommer till slut fram till att det enda sättet att få göra det, är att gå upp och äta. (Det värsta, det värsta är ändå sockersuget! Jag är sugen på precis ALLT.)
En mastodont-sådan i dag; i går var bara en vanlig. I dag: stora mackor, två kokta ägg, massor av kaviar, grekisk yoghurt med massor av bär. Efter det hoppas jag kunna somna om och sova en stund.

I dag, till skillnad från i går, har jag massor med saker jag behöver göra. Hämta upp Hjärtats post, en hel del ärenden på stan och bio+middag kl. 19 och framåt. Buss till jobbet kl. 22.25. Det skulle alltså aldrig gå att sova till 17.30 som i går.

Nu skall jag alltså äta min frukost och sedan sova en stund till. Jag är så sömntablettsdåsig - vilket var något jag tog i går kväll enbart för att jag hade sovit hela dagen i går. Jag hatar sömntabletter.

Ja, ja, allt detta .. Så går det väl när man har jobbat tio nätter på raken. Så går det.

Just snyggt, just snyggt!

Jag somnade så fint i går kväll kl. 23. Jättetrött och i ett perfekt sleeping mode. Vaknade jättevarm och vrålhungrig kl. 03. Efter två timmars försök att somna om, insåg jag att enda sättet skulle vara att gå upp och äta frukost. Sagt och gjort, och jag la mig igen kl. 07. SOV TILL 17.30. FÖRBANNADE JÄVLA SKIT. Så nu blir det till att äta något och sedan knarka något. Jag måste ju få sova i natt!

Nu skall jag dessutom börja med att inte sova så länge på dagen när jag har jobbat. Till typ kl. 14. Det är nitton nätter kvar av sommarjobbet, det är inte så mycket. Det skall bli skönt när de är över!

Ha!

Jag vet inte om jag köper något ekologiskt alls. Och gör jag det, är det för att det smakar godare, är näringsrikare eller något liknande - aldrig medvetet för miljöns skull. Folk som ekologivränger ut och in på sig själva .. En jävla fluga, det är vad det är! Om två år kommer alla att göra något annat - och svära lika mycket vid det.

Kvällen.

Het, het, heeeet dusch, hårtvätt och inpackning, skrubbvantar, manikyr, pedikyr, krämer, nagellack 20 x 3 lager + under- och överlack. En vanlig dusch, helt enkelt.

Jag går aldrig, aldrig utan nagellack. Okej, sammantaget kanske en vecka/år, men det är allt. Jag vet inte hur andra klarar det. Jag vill inte klara det. Det ser så naket och fult ut på mig - framför allt naket. Det är väl för att jag är van. Fast det ser faktiskt naket ut på andra också, för den delen.

Nu skall jag ringa min mor och Hjärtat och sedan se på film. Ils - Them. Inte för att det är en bra film; i själva verket är det en sopfilm utan dess like. Men den har vissa element jag drömmer om. Inte skräcken och de terroriserande barnen (faktiskt inte), utan ett hus lite avsides någonstans i ett främmande land. Jag vill inte bo i Sverige hela livet, även om jag älskar Sverige. Jag tror inte att jag kommer att göra det heller - i alla fall inte hela tiden. Men, framför allt: Det värsta som finns vore ju att stagnera, och världen har dessutom aldrig varit så öppen och lättillgänglig som nu. Så många vägar, så många möjligheter - och så skall man sitta och mögla på ett och samma ställe hela livet? När världen är så vacker och livet (förhoppningsvis) så långt? Nej, hujeda mig. Så bisarrt!

Världens kanske näst bästa bok.

Just nu håller jag på att läsa en bok som heter Kosmokomik. Den är skriven av en italiensk författare som heter Italo Calvino och första gången den gavs ut på svenska var år 1968 av Bonniers. Denna bok är helt hysteriskt rolig! Den är det bästa jag har läst sedan Liftarens guide till galaxen (i den genren, får jag då påpeka - mycket vatten har flutit under bokbroarna sedan jag läste Lgtg och jag har läst en hel del bra böcker). Här är länken; köp den, köp den, köp den!!!

Jag skulle egentligen ha kunnat slå upp vilken sida som helst och skrivit av några citat till er, så bra är den, så bra är varje sida. Allting är så himla bra, så roligt att jag fnittrar för mig själv mest hela tiden. Samtidigt är boken så intelligent och meningarna ibland så vindlande (och långa), att jag ibland får gå tillbaka och läsa om vissa saker både tre och fyra gånger, för att helt och fullt lyckas följa logiken och det författaren vill ha sagt.

I korta drag handlar boken om .. rättare sagt, den går ut på att förklara olika vetenskapliga skeenden i rymden (det man kallar astrofysik), genom att berätta en historia om varje. Varje kapitel/novell börjar med några meningar där en viss fakta presenteras, som till exempel på sidan 34: Solen som befinner sig i Vintergatans yttre zon behöver cirka 200 miljoner år för att fullborda ett helt galaktiskt varv. Och då följer en berättelse där denna fakta vävs in.

Hör bara:

"Den lägsta punkten av sin omloppsbana passerade Månen utanför Zinkskären. Vi brukade fara ut dit i den sortens roddbåtar som man hade på den tiden, runda och platta och av kork. Vi var rätt många ombord: kapten Vhd Vhd, hans fru, min dövstumma kusin och ibland också lilla Xlthlx som då väl var tolv år."

"Nu frågar ni mig förstås vad tusan vi hade på Månen att göra och det ska jag förklara. Vi var där och hämtade mjölk" ..

"Om Rwzfs lekte, så var det ett tecken på att han hade hittat något nytt. Ja i fortsättningen sa man förstås med sedvanlig överdrift att han hade hittat en sten. Någon sten var det inte, men säkert en klimp av mera solid materia eller vi kan säga mindre gasartad. För sin del gav han aldrig klart besked på den punkten, tvärtom berättade han allt möjligt som föll honom in, och när den epok inträffade då nickel bildades och det inte talades om annat än nickel, så sa han: "Just det - det var nickel, jag lekte med en nickeldank!" Och därför fick han öknamnet Nickel-Rwzfs. (Inte som någon nu påstår, att han kallades så för att han hade blivit nickel och inte lyckats komma längre än till mineralstadiet, efterbliven som han var; så är det inte, jag säger det av sanningskärlek, inte för att det är fråga om min bror: han hade alltid varit lite efter, det är sant, men han var inte en metallisk typ, snarare lite geléaktig; till den grad att han när han ännu var bara barnet gifte sig med en alg, en av de första, och sen hörde vi aldrig något mer av honom.)"

"Rwzfs, varför har du satt eld på mormor?"

Så, så är det. Världens kanske bästa bok efter Liftarens guide till galaxen.Tyvärr är den bara på drygt hundrafemtio sidor, men som tur är har jag en annan bok av samma författare som snart skall komma på tur - efter denna bok och Goda omen av Neil Gaiman och Terry Pratchett.

(Jag vet inte varför texten blev så här cerebral paresigt ihopklämd, och jag vet inte heller hur jag skall fixa det. Rättare sagt: det GÅR INTE. JÄVLA HELVETE.)

Parodin är inte död!

Det är länge sedan jag slutade läsa den där påstådda psykopatens blogg. Hybris är en egenskap jag inte klarar av - och det är precis vad så gott som alla hans inlägg på ett eller annat vis handlar om. Jag kan bara inte tro att det är sant att någon skulle sitta och dregla över honom och sättet han framställer sig själv på, som många påstås göra. Totalt obegripligt! Hur som helst, den enda anledningen till att jag nu har börjat läsa den mycket ocharmiga bloggen igen, är denna fantastiska parodiblogg. I stort sett vartenda inlägg som läggs upp hos "psykopaten", får snabbt ett parodiinlägg. Helt klart min favoritblogg just nu! (Min favorithumorsort är för övrigt alla slags parodier, vass sarkasm och ironi. Aldrig är jag så vass och snabbtänkt som när det gäller att driva med någon, aldrig skrattar jag så rått som åt sådan sorts humor.)

En annan parodiblogg som finns, i alla fall ett inlägg då och då, är denna som parodierar Niotillfem-Sandras pojkvän, som tidigare benämndes Vinden i hennes blogg. Nu benämns han kort och gott Ludde - som man får anta är hans riktiga namn. Jag har inte plöjt igenom hela bloggen så jag har inte helkoll, men de inlägg jag har läst har varit roliga.

Psykopatparodibloggen har jag däremot läst igenom hela, och det i ett svep - så bra är den. Jag skrattade som jag skrattar när något är riktigt roligt - så där att jag inte får luft och det som kommer ut mer liknar ett lösryckt, bubbligt fnitter med ständiga pauser än ett sammanhängande asgarv. Men så är ju det bästa skrattet det som inte ens låter en andas!



Det är ont om bra parodibloggar. Fast för att en sådan blogg skall vara lyckad, krävs det ju att man känner till bloggen som parodieras; och det blir ännu roligare om man delar åsikt med den som parodierar om den som parodieras. Sedan krävs även den generella viljan att läsa ännu en blogg (eller två), och där brister jag mest. Jag blir alltid så glad när jag kan avskriva ännu en blogg från min bokmärkeslista (senast Blondinbella. Jag tröttnade bara.).

Nu skall jag sova. Att jag ens har suttit uppe för att skriva detta när jag borde sova, är otroligt. Men vad gör man inte?

Otroligt, men jag klarade det!

Nu har jag jobbat mina tio nätter på raken och är klar och hemkommen och ärad vare gud i höjden och allt det där.

Nu är jag bara konfunderad .. Ledig? Vad är det och hur gör man?

En bekännelse.

Jag vet inte. Jag vill skriva, jag vill berätta saker, berätta hur det är, vad som händer .. Men det är svårt. Supersvårt. Förr i tiden, när blogga var någonting jag gjorde med genuin glädje (nu är det väl mer en vana, även om jag är en periodare), kunde jag berätta allt. Allt, allt. Men sedan smög sig något lock på, någon lust, behov eller vad man nu skall kalla det, att hålla allting privat. Kanske var det någon slags backlash, en oundviklig effekt av det som tidigare hade varit. Jag vet inte.

Men jag skulle vilja kunna berätta. Jag skulle vilja kunna berätta att min pojkvän gjorde slut med mig för två och en halv veckor sedan, att han oväntat och bryskt tog mig ur illusionen att vi hade ett bra förhållande. Ett stabilt förhållande, ett etablerat. Jag skulle vilja berätta hur otrygg jag känner mig med honom nu, även om vi "blev ihop" igen ett dygn senare, då han lyckades vakna ur sitt paniktillstånd. Jag skulle vilja kunna berätta hur det känns när jag är arg på honom, förtvivlad, ledsen eller misstroende. Jag skulle vilja berätta hur sviken jag kan känna mig, hur olika varandra vi är på en del sätt. Hur jag är syndländskt temperamentsfull och intensiv, hur han är norrländskt sävlig. Hur vi stressar varandra med våra respektive sätt att vara. Hur han är rationell och icke i kontakt med sina känslor, och hur väl jag känner och styrs av mina. Jag skulle även vilja berätta hur otroligt intelligent han är, hur bildad och klok han är. Hur rolig han är. Vilket fantastiskt sex vi har, mindblowing, otroligt. Hur mycket jag älskar att sova och vakna bredvid honom. Hur han är som allra, allra finast då. Jag skulle vilja berätta om hur ledsen och arg jag emellanåt är för att han reste bort nu, mitt i vår kris. I en hel MÅNAD. Hur jag inte håller med om den handlingen, hur jag känner mig bortprioriterad. Hur jag känner att han i detta satte sig själv först, hur jag känner att han jämt gör det .. för att först därefter fylla i luckorna som blir över. Hur obeveklig han tycks i det. Hur jag inte känner mig viktigare än något annat i hans liv, trots att han säger att jag visst är jätteviktig. Hur viktig han är för mig, och att han möjligtvis är viktigare för mig än jag är för honom (ingen tävling, men ändå). Hur jag råkar börja gråta medan jag skriver detta. Jag skulle vilja berätta hur mycket han betyder för mig, men hur våra behov skiljer sig åt. Vi har båda behov av att vara ensamma, men jag är ensammare än han. Inte på ett dåligt sätt, utan att mitt behov av det är bättre tillfredsställt och därför har jag mer tid, lust och ork att träffa honom. Jag har även ett större behov av närhet och umgänge i sig. Hur irriterad jag blir över att i teorin varenda en av hans söndagar är uppbokade av intressen. Hur jag delvis kanske brister i förståelse. Hur mitt största intresse kanske är att läsa. Hur jag kan känna mig hämmad av honom på olika sätt, för att han är så fast i sin smak och hur jag påverkas av det. Hur jag är mer lekfull i mitt sätt att klä mig och se ut, och hur han har sett likadan ut, i svarta kläder som alltid har sett ut som hans svarta kläder, i hela sitt liv. Hur ledsen jag blir över tanken på att det inte skall vara vi. Att jag varje dag funderar över hur det vore om det tog slut och tänker att det kanske kommer att göra det. Att jag kanske kommer att göra det. Hur han har fått upp min medvetenhet om att det kan ta slut, och hur orsaken till den där paniken nu har flyttat över på mig, hur mycket jag tvekar över oss. Det känns inte likadant, ingenting känns likadant. Och så skulle jag vilja säga att det gör mig ont att inte få någon större förståelse från hans vänner (av det jag vet om i alla fall), men hur glad och lättad jag blir över att få det från mina. Hur arg det gör mig att höra något om att "bita ihop" eller "bara acceptera"; hur jag är en förändrare som inte gillar tanken på eller handlingen att finna mig i saker jag inte gillar. Hur vi påverkar varandra: hur kall han blir när jag blir för känslosam i form av ledsnad eller ilska, och hur ledsen jag blir när han blir kall. Hur vi påverkar varandra på det där dåliga viset och hur alla sådana saker får mig att tvivla. Att jag funderar en del över hur någon annan, någon som passade mig bättre personlighetsmässigt, skulle vara. Hur duktiga vi ändå är på att prata om vårt förhållande och vilja fixa det. Att jag skakar när jag skriver allt det här. Att jag älskar honom mycket, och hur det gör allt desto ondare, smärtsammare, svekfullare, värre. Hur otroligt mycket jag har gråtit.
.. Det kanske inte är han, ändå. Det kanske ändå inte är han som är han. Det har visat sig vara en möjlig verklighet.

Och mitt i allt detta berättade jag faktiskt precis som det är. Varsågoda.

Detta är hårt och tungt för mig, och därför valde jag att korrekturläsa det bara en gång. Det är möjligt att det blev en alltför lång svada, men det är något jag inte förmår redigera. Detta är inte en text, det är en bekännelse och därför får den förbli precis som den är.

Mina nya skor!

Nu har jag kommit hem, sovit och vaknat. Jag är sjukt hungrig och därefter hägrar ett mycket efterlängtat badkarsbad inklusive hårtvätt, manikyr och pedikyr. Vaddå, i går gick jag till jobbet med rött läppstift, i kväll skall jag skönhetsbehandla mig .. Man måste ju fira att man skall jobba tio nätter i sträck!
Än så länge går jobbandet bra, höll jag på att säga. Förutom ett visst strul , orsakat av min sifferanalfabetiska chef (hur svårt kan det vara med siffror och datum, jag fattar inte!?), men som nu verkar ha fixat sig.



Jag kunde inte (=hade inte tålamod att) bestämma mig, så ni får båda bilderna. De blev dock lite bleka, men sådant är livet med en kamera för 1300:- - overkligt!


Jag tycker ju inte om att visa mina tatueringar, men här kom denna visst med. Bara för att det inte går att kapa av sig benet när man skall ta kort på foten .. Men titta, skor, skor!!

Jag tycker själv att mina skor är "snusk-skor". Jag tänker porr och olydiga skolflickor. Åh, jag älskar dem!

Nej, nu skall jag sluta spritta runt här halvnaken och få något gjort. Jag har hört att frukosten inte fixar sig själv - det verkar stämma.

PS. Om ni har pengar, köp schampot på Blondinbellas shop i dag. L'Oreal Vitamino Color. Det är fantastiskt bra! Min röda hårfärg mattades av genast, så fort jag bytte från det till ett annat L'Orealschampo (som dock verkar jättebra i övrigt). Det är ett sjukt bra pris och ett sjukt bra schampo! (Jag håller på att testa mig fram till vilket schampo som är bäst. Jag bytte inte för att det var något fel på Vitamino, utan kommer tvärtom att gå tillbaka till det om det jag testar nu (Intense Repair) skulle visa sig vara sämre. L'Oreals schampon, varför har jag inte upptäckt dem tidigare!?) DS.

På jobbet.

Jag sitter på jobbet, dricker kaffe och skriver nattrapport .. Fast efter en sådan här natt vill man egentligen bara skjuta någon. Många andra tankar snurrar också i mitt - förvisso stora - huvud. Wroom, wroom, wroom, säger det. Jag vet inte vissa saker, och jag hatar att inte veta. Jag är snabb, intensiv och otålig, och jag hatar när jag tvingas vara annat.

I eftermiddag har jag:

* sorterat tvätt
* målat
* läst
* sms:at
* ätit
* målat klart
* duschat och sminkat mig

Och nu beger jag mig mot stan, via mataffären och macken. Någon tvättid blev det inte, jag saknade visst tvättmedel. Haha. Så det blir en sväng förbi någon mataffär i stan också, jag vill köpa Grumme och det är jag tämligen övertygad om att stora, billiga mataffären här inte har. Och min lokala förmåga runt hörnet vill jag inte stödja i denna känsliga fråga, genom att köpa något svindyrt tvättmedel (men säkert billigt inköpt) från Tyskland. Jag vill ha Grumme!

Hej då!

I dag har jag:

* vaknat
* läst bok någon timme (Illusionisten av John Fowles)
* borstat tänderna
* ätit frukost (jag förstår inte folk som kan äta frukost utan att borsta tänderna innan, så äckligt)
* borstat tänderna igen
* surfat runt
* lyssnat på musik
* målat
* läst mera
* tagit en tupplur (en sådan perfekt på någon halvtimme)

Och nu är klockan snart 13.30. Klockan 14-18 skall jag tvätta, för att därefter springa förbi mataffären (köpa påste) och förbi macken (hämta ut ett par paket innehållande skor och ett nagellack och förhoppningsvis böcker), och sedan fara till staden för en fika med Hårdrocksskatan .. och sedan, klockan 23, börjar mina tio nätters sträckjobbande. (Jag får verkligen tvinga mig själv att inte tänka på de där tio nätterna i ett svep, den tanken gör mig helt matt.) Fast först skall jag måla klart för i dag.

Stig Dagermans noveller.

"Å, att söka sitt träd. Att våga söka sitt träd. Att finna den hängdes träd, trädet i ångestens skog som ensamt utstrålar ångest. Hur vänliga blir inte sedan alla skogar."
- ur Den hängdes träd

"De kan inte göra nånting mot mig så länge köket är fullt av fulla vänner. En man kan inte säga till en full vän att min gumma har låst in sig i rummet och vill inte komma ut, den satan. Då skulle den fulle vännen skratta, och varenda bit av det skrattet skulle tränga in som ett bombsplitter i den mannens själ. Han skulle tappa sitt ansikte, och ansiktet är det viktigaste en full man har, ja, inte bara en full utan en helt vanlig också. En mans ansikte är som ett dörrhandtag. Även om det sitter på dörren till en barack skall det se ut som handtaget till en bankport eller en krogdörr. Det skall alltid se stolt ut, mässingsstolt, och det är kvinnans uppgift att varje dag putsa fram denna stolthet ur fläckarna av feghet och förtvivlan."
- ur Öppna dörren, Rickard!

"När inga röster längre hördes gick han sakta och milt nerför trappan och satte sig längst ner, tänkte inga märkvärdiga tankar, kände igen särskild ilska. Kände överhuvudtaget ingenting. Tänkte på ingenting. Inte ens på källan. Satt där bara timme efter timme eller lika gärna ljusår efter ljusår medan han blev allt tröttare och trötttare. Trötthet är mycket bra, trötthet är alltid bra och särskilt bra när man övar sig i den bittra konsten att vara fånge hos sig själv. Stort lugn och en viss förmåga att inte låta sig upphetsas är också mycket bra, ty för att kunna uthärda sig själv måste människan ha mycket goda nerver."
- ur Tornet och källan

"Medelpunkten i sällskapet utgöres av en liten tanig herre med gråsprängt hår och arrogant profil, som påstår sej studera livet, fast ingen nånsin har sett honom lida."
- ur Vår nattliga badort

Nu har jag läst ut Stig Dagermans novellsamling Nattens lekar. Jag har druckit bryggkaffe som inte var riktigt bryggkaffe, utan espressokaffebryggkaffe. Man tager vad man haver, och espressokaffe var det enda jag havade. I övrigt målar jag en möbel. Tänker, målar och smider diverse (trevliga) ränker. Jag skall strax ta en sväng förbi min källare, för att senare i dag åka till stan, handla mera färg och fika med en vän. Och handla kaffe! Därefter skall jag hem och slutföra detta mitt i går påbörjade projekt.

Jag är på bättre humör än jag låter, förutom att jag är rätt stressad. Ibland blir det ju bara så att man låter annorlunda än man känner sig. Jag brukar se det som att man ibland inte vet om hur man egentligen är, vad man egentligen tycker och tänker, förrän man öppnar munnen och hör sig själv säga sina tankar högt, de tankar och den inställning man i förväg inte var medveten om att man hade. Fast så är det inte nu. Nu är jag bara lite jäktad, och jag visste om det. Puss på er.

Skönt!

Puh, jag behövde verkligen sova ut! Kom i säng runt 21 i går kväll, och låg och läste min Stig Dagerman till 23. Somnade sedan och sov till 07.19 - en riktig lyx! Jag, som är en sommarnattjobbare, gör inget hellre än att sova om natten och vakna på morgonen. Underbart. Jag är visserligen lite groggy fortfarande, men så är det. Dagens planer består i att antingen åka in till stan och handla färg för att måla om en hylla (och måla om den), eller läsa klart boken och åka med den till biblioteket sedan. Sista återlämningsdagen var i går, så om jag läser ut den i dag är saken biff (nej, jag kan inte förnya den mer).

Fast först blir det dusch. Min katt sitter just nu i badkaret och dricker vatten, men snart så .. Och sedan frukost.

I natt stoppade jag återigen i mitt tjocka vinterduntäcke. Sommartäcket var i i typ tre veckor, haha. Men det gör inget, jag gillar både och.

Nej, nu skall jag jaga ut katten. Det får ju vara någon måtta.

♥.

Nu sitter jag här på jobbet och trycker. Åh, vad kul det är. Not. För en stund sedan avslutade jag ett tre timmars förhållandepratande med min pojkvän. Det är jobbigt när man inser att man inte är någon perfekt människa och inte heller är tillsammans med någon perfekt människa. Visst finns ju de som på direkten passar alldeles fantastiskt ihop med människan de tycker om, medan vi andra får anstränga oss lite mer - men så är det ju. Man blir ju liksom kär först, eller vad man skall säga. ♥.

Okej, nog med saker som faktiskt spelar roll på riktigt och är alltför personliga. Jag beställde världens finaste skor i går. Jag hade 30% rabatt, så de gick inte ens på 300:-. (Men världens finaste är de ju bara fram tills att några andra dyker upp, haha.)


Var jag tydlig nog?


Mina fina kläder. Ylleklänning, leostrumpisar och röda Vikingar. Och turkost paraply.

Jag vill ha färg, färg, färg omkring mig! Jag har inte haft färg på hundra år, känns det som. I flera år har det bara varit svart, svart, svart. Inte för att det är något fel på det; jag trivs fantastiskt bra i svart och det kommer garanterat att förbli min basfärg, både på mig själv, i min lägenhet och så vidare. Men jag vill ha färg! Rött, rosa, turkost, grönt! Rött har jag redan haft ett bra tag, fast då mest som nagellack, läppstift, skärp och andra mindre grejer. Men i höst, i höst blir det chockrosa fåtöljer, en ljuskrona i rött, rosa, turkost, knallgrönt (med lika färgglada stearinljus i), en leopardtygklädd golvspegel, en matta i rosa nyanser (denna verkar fin, jag måste åka och se den), rödvitprickig golvlampa och så vidare och så vidare .. (Och, att inte förglömma: flamingorosa duschdraperi! Så sprudlande är jag, hehe.)



Nej, nu har jag nog inte så mycket mer att säga. Klockan är ju fyra på morgonen, herregud. Jag avslutar med ett citat ur boken Nattens lekar av Stig Dagerman, som jag håller på att läsa just nu.

"Då möter hon honom i skymningen på mellandäck och säger: Vill du ha en puss av mej, Sune?
Men han har längtat efter att kyssas så häftigt och så länge att han inte längre tror att läpparna skulle orka med det, han är rädd för att de plötsligt skall spricka sönder och bloda ner henne på tänderna och läpparna och hakan."

Detta är taget ur novellen Bon soir.

Puss på er.

Ingen fara med mig! Bara en massa roliga saker!

Jag har varit borta ett tag, jo. Men det är ju inte alltid man är upplagd för att blogga .. Jag lever och jag jobbar natt och jag läser böcker (tyvärr för få). Och jag slöar! Jag är fantastiskt duktig på att slöa, på att göra ingenting. Det är vansinnigt stressande!!

Förutom slöandet och nattjobbandet (nästa vecka börjar de där tio nätterna jag skall jobba på raken, puuhhh), har jag en massa projekt:

* läsa ännu fler böcker
* gå igenom källaren och kasta, kasta
* gå igenom alla skåp här hemma och kasta, kasta, kasta
* tvätta ett par mattor
* göra om mitt vardagsrum
* fixa min stora golvspegel
* måla om sängbordet som har väntat i 1.5 år (givetvis tvekar jag över färgen nu, bara för att jag har tillfälle! Visst var svart påtänkt, men nu när jag har chansen, borde jag inte måla det chockrosa eller något i stället?)
* måla om taklampan (egentligen är det ju en ljuskrona) i en massa roliga färger och sätta upp i taket i vardagsrummet
* kontakta bovärden för diverse saker i lägenheten

.. och en massa andra inredningssaker. Utöver det skall jag göra ingenting. Jag måste ju hinna slöa mer! Jag fattar fan inte hur vissa människor hinner med så himla mycket .. Antagligen ser de till att GÖRA de där sakerna de behöver göra.

Jag har dessutom börjat med den stora ovanan att sova till kl. 16 efter att ha jobbat natt. Det är också vansinnigt stressande. Man vaknar och är astrött och i ett sådant enormt behov av kaffe att man är alldeles handlingsförlamad. Frukosten tar två timmar att göra och få i sig, och sedan är kl. 18 och då är man liksom halvvägs till jobbet igen. Och så är man seg som kola alla de där typ fyra timmarna man har på sig att göra saker.

Nej, nu skall jag i väg till min tredje jobbnatt. Puss och hej!