FRAMTIDSFÖRVERKLIGANDE.

Jag har alltid haft minst sagt svårt att förlika mig med att jag ursprungligen kommer från ett annat land. Jag känner mig och har (faktiskt) alltid känt mig svensk och att då ständigt ha haft detta i bakhuvudet, den återkommande påminnelsen från mig själv till mig själv om att så egentligen inte var fallet - fast det ju egentligen visst var det, fast ändå inte, fast ändå - är något som alltid gjort mig frustrerad över alla skalor. Jag vet inte. Jag har aldrig haft mer än någon enstaka bosnisk kompis (senast gymnasiet, sju år sedan) och jag har aldrig på något sätt kunnat finna något gemensamt med de bosniska människor jag stött på. De flesta bosnier (eh, alla JAG träffat) är så inriktade på att de är just bosnier, de är stolta intill sprickfärdighet över det, så inriktade på sitt och umgås bara med varandra.

Jag har alltid varit annorlunda som människa, jag har alltid känt mig annorlunda överlag, så likriktningen jag mötte hos dem är något jag inte kunde förlika mig med och absolut inte känna igen mig i. Men den likriktningen kanske uppstår när ett folk inte har någon etablerad närvaro i ett land? De invandrare som kom hit på sextiotalet var ju sedan länge integrerade och 'svenska', medan den här nya 'omgången' i jämförelse knappt hade landat. I det läget kanske det blir så att ett folk i första hand är landet de kom ifrån?

Hur som helst. Jag tangerade ingenting med de allra flesta av dem, på de allra flesta punkter. Jag kände inte igen mig, jag såg inte mig själv i dem. (Nu generaliserar jag en del, men denna text är komplicerad nog att skriva som det är.) De var så inriktade på det bosniska - de lyssnade på bosnisk musik, åt bosnisk mat, umgicks bara med varandra på fritiden, pratade bosniska, slog sig för bröstet över Bosnien - de var helt enkelt patriotiska på alla sätt som gick. Min totala brist på känsla av samhörighet med det bosniska folket i Sverige fick mig tyvärr att sky Bosnien. Jag kom att sky allt som var bosniskt i mig, då jag bara umgicks med svenskar och var som precis vem som helst där. Jag har än i dag ingen att prata bosniska med, annat än min mamma, pappa och lillebror. (Numera har jag faktiskt även en nyligen tillkommen arbetskamrat - när vi är ensamma.) Jag kom inte att hata Bosnien, men helt enkelt att inte vilja kännas vid det. Jag tycker att jag är svensk (jag kan i varje fall knappast bli mer svensk än jag är). Jag firar svenska högtider och följer traditioner och sätt att bete sig som precis vem som helst annan, jag ser Sverige som landet som är 'hemma' och jag har alltid lagt mig vinn om att kunna svenska språket till perfektion. (Kanske därifrån mitt enorma språkintresse kommer??)

Men detta att inte vara riktigt och helt svensk, så där född här och kunna utan vidare t ex yttra orden 'Vårt land' har ändå alltid funnits kvar. Någonstans har jag ändå lite grann känt mig som en 'inkräktare'. När jag träffade Milismannen för några veckor sedan och han pratade om att han krigade för 'samhällets skull' och ifrågasatte om inte jag brydde mig om samhället, kände jag lite grann som att jag har mer att återgälda samhället än han. Som att jag står i skuld, även om jag (på papperet) varken är mer eller mindre svensk medborgare än han.
Mer: Frånvaron av svenska minnen, ett svenskt namn, ett svenskt liv för tiden innan tiden - det har alltid spökat. Jag har ingen barndom jag kan dela med någon här. Vet ni hur det känns att inte ha en barndom? Hur det är att vara utan barndomsvänner? Jag har inga släktingar alls här heller, men det är jag så van vid så det tänker jag i stort sett inte på.

Men, även om jag inte har använt det bosniska språket aktivt och vissa gånger har gjort mig mindre kunnig än jag varit för att det känts lättare, har jag ändå alltid haft det med mig och någonstans ändå varit glad för det. Bosniska språket har gjort att jag kunnat förstå många andra språk och många andra språks ord, och den bosniska grammatiken underlättade vid läsning av andra språk med svår grammatik, t ex tyska.

Men, det jag skall komma fram till med denna text som jag känner kanske blev himla lång .. Är att jag skall testa ett nytt förhållningssätt till det hela nu. Eftersom jag inte på ett känslomässigt plan har kunnat knyta an till Bosnien (bosnier i Sverige som i första hand är bosnier - fortfarande nej. Ett aldrig så säkert som ett 'aldrig' i en framtid man inte kan förutspå bara kan vara, är vad jag känner.) skall jag nu testa en ny metod. Den intellektuella.
Jag har inte lyckats glömma bort/förtränga bosniskan, så efter ungefär ett halvår av skämtande och en halv natts funderande, skall jag nu läsa bosniska på universitetsnivå.
Jag kontaktade GU och ansvarig lärare för några dagar sedan och startgroparna skall intas i dagarna. Jag måste säga att jag tycker att det skall bli grymt roligt.
Dock blir det ingen räkmackefärd, det skall ni veta - för även om jag kan språket praktiskt har jag glömt bort i stort sett all grammatik.
Och kolla här då, jämför:

Svenskans grammatik
Bosniskans grammatik
(Bry er inte om att lära er något, det är fel både här och där.)

Jag satt med det sistnämnda halva natten i går, och till skillnad från allt annat plugg som jag genast skjutit ifrån mig om det inte med en gång satt sig i huvudet, tyckte jag att det bara var kul att jag inte kunde begripa grammatiken. Det kommer att ge sig! Dessutom har jag en mor som dels jublar högt över att jag äntligen skall börja plugga på vad som verkar vara allvar, och dels är kung, drottning och knekt på allt vad grammatik och språkriktighet heter.
Dessutom skickade den bosniska läraren svaret på mitt mejl på strikt korrekt svenska, vilket fick mitt svenska hjärta att lyfta, jubla och hoppas.

Klart att det skall bli akademiker av mig också.