Käre gode du-eventuellt-existerande-monster där uppe, ge mig sinnesro att stå ut med vissheten att jag helt enkelt inte kan förändra vissa människor. Ge mig styrka att stå ut och hindra mig från att med tänderna slita dem i stycken. För det är en så tung känsla av ilska att bära. Emellanåt är den faktiskt outhärdlig.
24 april 2009
Ang. min moder.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Åh, vad jag förstår hur du känner. Nåt så in i helvete!
Emma.
Jag vet, jag vet. Det är så ledsamt, alltihopa. Vi borde dessutom inte behöva vara flera. Suck.
Skicka en kommentar