Besked.

Så kom det då, det jag har väntat på i mer än fem veckors tid. Beskedet med stort b (och det inte bara för att det var i början av meningen). Posten damp ner i min brevlåda i morse vid 11, och jag for upp som en skottspole för att kolla om det hade kommit. Sedan blev jag nervös och gjorde allt möjligt. Jag borstade tänderna, jag nervöskissade, jag drog isär persiennerna, jag studsade runt i sängen. Mitt hjärta bankade hårt och Hjärtat låg i sängen och väntade.

Så hur gick det då? Bättre än dåligt, helt klart. Inte helt bra, men bättre än dåligt.


Reservplats 14 .. Det är väl inte så fantastiskt bra utsikter, men de är i alla fall bättre än dåliga ..


Det näst coolaste (det coolaste är så klart att jag klarade antagningsprovet) är att "min" examinator var Olle Josephson. Olle Josephson!!! Han är docent i nordiska språk vid Stockholms universitet och var chef för Språkrådet fram till för något halvår sedan. Vi hade en av hans böcker som kurslitteratur i våras och han är kort och gott en kändis - en svenska språket-kändis! (De bästa kändisarna är faktiskt akademikerkändisar, och så är det med det.)


Hallå eller ..

Hur det känns? Jag vet faktiskt inte riktigt. Det känns inte så mycket just nu, men jag vet inte om det kommer att komma senare. Jag menar, om detta skulle fallera har jag ju andra planer för denna höst och nästa vår, det är inte det. Jag har också reserver! Och nästa vår är det ju antagning i Umeå. Jag vet inte. Jag jobbar i natt, så jag kommer med all säkerhet i världen att sitta på jobbet och kontemplera över min situation då.

Nu har jag tvättat håret och skall sminka mig. Strax efter kl. 17 skall jag träffa Läkarvännen i stan och sedan går jag på första natten kl. 23. Mina tre lediga nätter (och dagar) som varit, har jag tillbringat med Hjärtat. Alla tre. Skönt! Och välbehövligt, med tanke på att vi snart inte kommer att ses på lääänge. Ja, denna sommar innebär väntan på fler sätt än ett, men jag skall göra det bästa av den ändå. I helgen är det Metaltown, tjoho! Marilyn Manson, here I come! Du är mitt frikort!

Jag vet inte. Liksom, det är ju som det är och det blir som det blir och det bästa (och mesta) jag kan göra är att hoppas, affirmera och hålla tummarna. Jag vill verkligen detta - vill, vill, vill - och min stora tröst i allt detta är att jag verkligen gjorde mitt bästa. Det ledde till att jag klarade antagningsprovet och nu återstår bara att vänta och se.