Snart är det slut. Jag lovar. Då skall jag vara en sunshine igen!

Nyligen kom det till min vetskap att jag är gnällig .. igen. Alltså inte att det kom till min vetskap igen, utan själva grejen är att jag har blivit gnällig igen. Och det är mycket möjligt så! (I och för sig var ordet som användes inte gnällig, utan negativ. Min pojkvän och en av mina bästa vänner säger det.) Men grejen är att jag är sådan att jag säger som det är när det är så - är det bra är det ju bra, är det dåligt, då är det det. Typ. Jag orkar inget annat. Och nu, i denna tid då allt jag gör är väntar och räknar dagar och nätter och timmar tills jag får sluta jobba, denna enormt trötta och kroppsligt slutkörda tid som är på upphällningen .. är sådan. Det är liksom bara jobbet, jobbet, jobbet - och det är mycket svårt för mig att hålla mig glad när jag ständigt är så jävla trött. Jag måste oftast vara pigg för att orka vara glad utåt.
Detta är inget ursäktande tal, det är knappt en förklaring. Det är bara som det är, och det är helt enkelt väldigt svårt att vara pigg och perky vid just denna tid. Jag är glad för alla de många bra sakerna i mitt liv, jag är superglad .. men samtidigt endast så glad som jag orkar vara.
Men håll ut, det är 5 veckor 6 dagar kvar. 19 nätter!! (19, 18, 15, 13, 10, 7 .. )

Nu skall jag ta bort sminket och sova. Har börjat med att använda vattenlösligt smink till jobbet istället för vattenfast. Ganska praktiskt .. det har i varje fall sina fördelar! Vissa förstår inte varför jag överhuvudtaget sminkar mig när jag 'bara skall till jobbet och jobbar natt' (till och med ensam, ja), men jag bara gör det. Det är inte det att jag inte kan gå ut utan smink, för det kan jag mycket väl. Precis som jag kan träffa min pojkvän osminkad och i sunkiga kläder, om jag känner för det. Men saken är den att något sådant känner jag mycket sällan för. Jag ser liksom inte poängen.

God morgon!