Suck ..

Det är så svårt när man i grunden inte är överens med någon om något. Det är svårt att erkänna att där finns en icke-överenskommelse, och det är svårt när man väl erkänner den .. Då har man plötsligt ett problem på halsen - och vem vill ha problem? Det är inte att undra på att man kniper igen in i det längsta och sträcker ut sig på både bredden och längden i sina halvdesperata försök att göra ett problem till ett icke-problem. Detta innan man tvingas se sanningen i vitögat och resignera inför verkligheten.

Det är i sådana lägen som man (jag) känner av en sådan primal lust, en lust jag känner kommer någonstans ur det riktigt djupa djupet av mig, att vara småsint och anmärkande. Sur och sårgnidande. På grund av all ledsnad, blandad med ett visst mått av irritation och indignation. I en situation där man omöjligt kan ha tolkningsföreträde. Åh, det ligger något ljuvt i att ha rätt, visst? Det måste vi väl ändå erkänna. Då vore problemet inte bådas att dela och man skulle kunna bli den första att kasta stenen - utan att få den på sig.

Jag är väl ingen genomsnäll och genomtrevlig människa, då. Frågan är vad som definierar en människa: Det den är i riktigt pressade situationer, det den är i vardagen, eller vilka ideal den har, vad den skulle vilja vara? Är man verkligen en lugn person, om man i situationer av krig eller annat elände helt ballar ur? Är man verkligen en till brädden kärleksfull och ömsint människa, om man i vissa kritiska lägen drabbas av en längtan efter missunnsamhet?

I och för sig har jag väl aldrig ansett mig vara vare sig genomsnäll, genomtrevlig, till brädden kärleksfull eller ömsint. Vad det nu säger om frågorna ovan ..