Några av mina dagar.

Innan jag for till Stockholm i fredags morse, spred jag ut några lappar här hemma till min pojkvän som skulle vara kattvakt.

Fantastiska dikter ..

I folkviseton, Nils Ferlin. (Inte hela.)

.. och inte fullt så bra dikter:

Jag vill inte höra ett ord om denna min dikts kvalitet (eller faktaöverensstämmelse: eskimåer och kåtor?). Jag kan inte ens skylla på att jag skrev den klockan fyra på morgonen; den är sjukt värdelös både med och utan klockslaget. Jag menade i alla fall väl! (Andra ordet andra raden är alltså moln.)

När jag kom hem på lördagskvällen, hade jag fått rosor.

♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥


Men i dag är jag ledsen, för jag fick rest på en uppgift som vi skrev förrförra veckan. "Det är inte att du inte kan skriva, för det kan du" och bla, bla, bla. Det var något med genreöverensstämmelse eller så .. Jag blev väääldigt ledsen ..


.. så jag "belönade" mig själv med en ny läppenna. Redd från MAC.


Hemma är jag alltid omringad av böcker. De ligger precis överallt och är allihop (nästan) precis lika älskade.

Nu skall jag se på Vänner och äta biffar. Tjo.

Kl. 14.

Klockan 14 har jag ännu inte ätit frukost, men jag har druckit kaffe och läst ALLA bloggar jag brukar läsa. Jag har även borstat tänderna, men inte börjat med plugget. Till i morgon skall vi ha gjort klart ett tal och hållit det. Fy fan vad trist! Jag verkligen hatar retorik och har aldrig varit ens det minsta intresserad av det. Jag har inga problem att prata när det är något jag vill ha sagt, liksom. (Jo, jag vet att retorik inte riktigt är det, men whatever.) Jag funderar på att helt enkelt skita i det. Och så missade jag att vi hade lektion i morse. Skit. Så sugen var jag alltså på att tillbringa lite (mer) tid med min pojkvän.

Nu skall jag äta frukost.

Jag är tillbaka från Stockholm!

Jag hade jättekul, återupptäckte en gammal vän (kanske mer vänner nu än någonsin?) och gjorde mitt bästa på antagningsprovet. Vad mer kan man begära?

(Förutom att komma in på mitt program och få flytta till Stockholm, då, hehe. Vilken vacker stad det är!! Jag känner mig svekfull mot Göteborg, men vad fan. Wow!)

Jag vill också!

Ibland blir jag så extremt sur vid tanken på att det finns människor som kan äta vad fan som helst utan att gå upp ett gram i vikt. Då blir jag även, helt utan dåligt samvete, så totalt missunnsam mot dem. Jävla skit, liksom!
När jag blir sur, blir jag trotsig, och när jag blir trotsig gör jag precis det som trotsiga gör - det de vill men egentligen inte kan/får/bör.



Så nu har jag gräddat våfflor. I helgen åt jag hembakt bröd och massor med hembakta muffins. Allt sådant jag inte bör äta, allt sådant jag sväller upp och går upp i vikt av. Och dessutom får jag ju så sjuhelvetes ont i magen av vetemjöl .. Vilket också gör mig jääävligt sur. Dubbel trotsighet, alltså!!

Människor som kan äta vad de vill och inte kan gå upp i vikt må (anse sig) ha problem, men jag å min sida tycker att det är sjukt orättvist att jag inte kan äta vad jag vill utan att få ont i magen och utan att gå upp i vikt. Jag tror att någonstans mitt emellan är super. Människor som själva anser sig vara för smala och kämpar för att gå upp, och vi som kämpar för att hålla vikten eller gå ner - vi har samma problem och bör inte sitta i två läger och kasta skit på varandra angående vem som har det "värst". Bäst har de det som är nöjda med sina snygga kroppar, som kan äta precis vad de vill och ändå behålla dem.

.. Det är de man skall hata. Haha, jag skämtar!! Men emellanåt är det lätt att bli avundsjuk och missunnsam - även om det inte tjänar någonting till och även om ingen av oss har valt vårt eget öde vad gäller våra gener. Fast en liten stund då och då kan man inte låta bli att bli arg. Och, till syvende och sist, varför inte? Man är ju inte mer än mänsklig. Man måste tillåta sig själv att vara barnsligt sur ibland, och så där ologisk á la primalstadiet. Det är man ju i alla fall.

Hur man INTE skall vara som människa, lektion 543.

Jag vet inte riktigt hur jag skall skriva detta utan att behöva skriva en lång text, vilket jag inte har ork med just nu. Jag förstår inte hur vissa människor kan vara så jävla självcentrerade och inte endast i första hand egennyttiga utan endast egennyttiga. Jag har en gyntid på tisdag för min spiral - att den alltså inte fungerar "perfekt" är rimligt att anta. Men det viktigaste för vissa är då hur det påverkar dem, att det då rubbar deras tilltänkta planer. Planer som inte ens innefattar mig - inte mer än på så vis att mitt hem skulle ha utgjort en sovplats samma dag. Nej då, det viktigaste är inte varför jag blöder och har ont - det viktigaste är "Du behöver inte sitta och hitta på ursäkter" och att deras planer då blir lite tilltufsade.
Så, ni förstår: efter flera månader av tystnad ringde min pappa i går och gav mig den ursäkt för sitt fruktansvärda beteende i somras som jag har väntat på, just på grund av detta - för att han behövde en sovplats i Göteborg och är den mest egennyttiga och egoistiska människa jag känner.

Nu skall jag lägga mig i soffan och vila. För att jag blöder och har ont.

Gotta love the charkuteri with the grovsenap!

Sitter här nu som den största nörden och äter framför datorn, samtidigt som jag skriver på min grej om Twin Peaks, sms:ar och surfar lite allt möjligt. Jag har fått mycket skrivet, men det är fortfarande för tidigt för att börja "narrow it down". Jag brukar alltid skriva så - mitt sätt att skriva är att sätta mig ner och skriva och se vad som händer, utan att bestämma innan. Något annat fungerar inte för mig, det är begränsande och begränsningar är stress och oro och improduktivitet.

Nu skall jag återgå!


Mmm, you gotta love the charkuteri with the grovsenap!

I dag har jag hittills:

.. gosat och slagits med katt.



Klorna är ju uppenbara, men notera tänderna.

Klor bör klippas innan, aj, aj.

.. sett på Extreme home makeover. Jag brukar inte se det, men det var på just när de skulle få se sitt nya hus.


Jag fick ingen inredningsinspiration.



I övrigt har jag städat och ätit frukost. Nu skall jag skumläsa Laura Palmers dagbok och sedan börja skriva mitt reportage om Twin Peaks. I går såg jag förresten klart själva serien Twin Peaks .. och blev grymt besviken. Vilket SKIT!!! Jag vred mig i plågor ända till slutet. Usch. (Men tack och lov att det åtminstone tog slut någon gång. Oh, for the love of god, låg jag och tänkte i flera timmar. Och Shut up and die already, också. Det såg jag i ett Youtubeklipp en gång; en rätt rolig parodi på Titanic.)

I går loggade jag in både på Boplatsgbg, Stockholms studentbostäder och Umeå bostäder - för att hålla mina kötider levande. Jag vet inte vart jag helst skulle vilja flytta. På sätt och vis Stockholm - då får jag börja skolan i höst (förutsatt att jag kommer in, förstås) och blir därmed klar snabbare. Dessutom får jag Stockholm som kontaktnät (och stad, det är ju en stor stad. Stockholm är ju Stockholm och Umeå Umeå, om man säger så.)
I Umeå börjar plugget först nästa år, men då kommer jag å andra sidan kunna få praktiskt taget vilken lägenhet jag vill där (om jag kommer in, förstås), för då kommer jag att ha stått i kö i över två år. Det är lång tid i Umeå, det.
Ja, ja, vi får se. Det är ju inte enbart upp till mig!

Boplatsgbg håller jag endast igång för den dagen jag är klar med allt utbildningstjafs, är tillbaka i Göteborg och skall flytta in till stan. Jag kommer att ha samlat på mig ett helt gäng år till dess!

Vi höres!

Underbar dag!

Efter tolv underbara timmars sömn, vaknade jag kl. 10 med världens kaffehuvudvärk. Fick ligga alldeles stilla för att inte dö, haha. Efter en stund masade jag mig upp och åt frukost. Jag drack så mycket kaffe att jag nu "kaffeskakar" lite, haha. Och nu sitter jag här med blött hår och har den "jobbiga" uppgiften framför mig att i dag se klart alla Twin Peaksavsnitt (har två skivor kvar) och läsa en bok (Laura Palmers dagbok) och en del kurslitteratur. Jag skall nämligen skriva ett reportage om Twin Peaks, det ni. Det är så kul!

I går nätsurfade jag lite. Jag menar, man kan ju inte inte ha saker på sin önskelista och fylla på den med jämna mellanrum! Tack vare Läkarvännen och en klasskamrat, har jag blivit uppmärksammad på glasögon på nätet. Det är billigt - och man kan dessutom beställa hem dem gratis för att prova! Super! Jag har hittat så många fina bågar att jag bestämt mig för att köpa två par och inte bara ett. Dessa två glasögonraringar står överst på min lista:


Kommer härifrån.


Min pojkvän sa att skulle jag ha dessa, fick jag gå utan honom på stan. Hahahaha. (Länk. Det finns hur många fina bågar som helst där!)

Och tack vare mitt minne åkte även träskorna nedan fram. Jag tycker att de är helt underbara!! Jag vet att många tycker att leopardmönster är direkt fult - och då träskor på det, hehehe - men jag ÄLSKAR det. Svart, rött och leopardmönster - det är mina grejer, det!

Jag skall hårdbevaka sidan de säljs på och norpa dem när de så småningom sätts ut på rea. Jag tror att dessa kommer att ta död på min pojkvän :)

Nu skall jag dricka mer kaffe och se vidare på Twin Peaks! Adios!


PS. Pssst .. Mitt glasögonfodral:


:)

Jag känner mig fri.

Jag behöver inte stå ut mer. Jag har nått min gräns. Vi har alla ett ansvar för vårt liv och för oss själva i vårt liv och jag tänker inte tåla mer. Jag kan inte! Mamma är som en missbrukare; möjligtvis kan man säga att hon missbrukar oro och ångest. Hon har problem och behöver hjälp. Hon, INTE JAG. Hon är sin egen sjävuppfyllande profetia. Det där är inte mitt kors att bära! Hon har gjort allt det där mot sig själv, och det är inget jag någonsin hade kunnat lösa. Något har avslutats inom mig i dag, satts punkt för. Gud, så skönt. Det är så skönt.

Jag lyfter mina händer från allt det där nu. Det är inte mitt liv, jag skall inte längre ta på mig ett ansvar som inte är mitt och bära en börda som aldrig har varit min att bära. Vi har alla ansvar för vårt eget liv och jag skall och bör ägna mig åt att bygga upp mitt, så gott som det är upp till mig. I många år bar jag hennes problem med mig som om de hade varit mina egna. Det är inte rätt, det har aldrig varit mina problem, och medan jag har mått så dåligt och lidit som jag har gjort av det, har hon dväljts i sina minnen och inte gjort någon ansats till att ens lyfta ett finger för att förändra något för framtiden eller för ta itu med det som redan hade varit. Hon har bara harvat och harvat i det. Jag har gjort samma sak - så klart utan att kunna komma någonvart. Jag tycker inte synd om henne längre, inte mer än man ömkar med vem som helst annan. Man kan bara tycka så synd om folk. Till slut kommer insikten om en persons apati och självpåtagna lidande fram till en, och då kan man bara känna ett ytligt medlidande och, utöver det, i tur och ordning:


Förakt.


Ingenting.


Lättnad.

.. Man känner sig liksom ren. Renad.


Nu skall jag se vidare på Twin Peaks. Och äta kakor. Ooh! Det ni. Sooocker, ooh. Men, vet ni: Jag duger precis som jag är, och hur jag än är duger det - och så är det. I morgon skall jag till skolan och fortsätta bygga min framtid. Alla bär vi ansvar för vårt eget liv - allt ansvar för vårt eget och inget sådant ansvar för andras.

Om lite allt möjligt.

God dag! Ännu en supervarm och solig dag i dag. Träden har slagit ut och nedanför mina fönster håller några schaktmaskingubbar på att fixa fotbollsplanen .. Det är VÅR!!!

I går fick jag veta att jag bara fick G på min grammatiktenta, den andra tentan vi har haft denna termin. Eftersom jag aldrig trodde att jag inte skulle få G utan hoppades på VG, blev jag besviken. Jag var 3,5 poäng ifrån! Denna besvikelse håller i sig i dag också, och jag gör inte så mycket åt saken. Jag tillåter mig själv att sörja och inte vara så nöjd, även om jag inser att det ju ändå är G och bla, bla, bla. Den acceptansen kommer att komma! Men det är väl klart att det är jobbigt - det är ju det här jag vill syssla med och är intresserad av, så för mig är det stort och viktigt att klara det bra. Det är till och med direkt avgörande, så jag har all rätt att vara besviken även om "det ju ändå är G".

Hehe, vet ni? En liten parentes: Jag tycker att min pojkvän luktar så gott att jag brukar spruta på mig hans parfym och gå runt och lukta på mig själv. Den luktar helt underbart och passar honom (och mig :P) perfekt! Det roligaste är att det är en parfym JAG har köpt åt honom :)

Förra veckan satte jag in kopparspiral. SATAN i helvete vad själva insättningen gjorde ont! Jag menar, jag vill ju inte skrämma någon eller så, men det gjorde väldigt ont. Efteråt samma dag med. Det är en smärtsam känsla när någon är och rotar i ens livmoder. Medan gynekologen satte in spiralen, låg jag och åkallade gud. "Åh, gud, åh, gud!" Haha. Hjärtat var så klart med och han hade tyckt jättesynd om mig, berättade han efteråt. Jag kom hem och landade i soffan och i två timmar kunde jag knappt röra mig. Så småningom var jag på väg mot den där smärta så man kallsvettas och spyr-toppen; lyckligtvis kom jag aldrig dit. Det var som mycket kraftig mensvärk. Mycket! Men, men, förhoppningsvis kommer det att vara värt det. Och nu får jag ha sex igen, tack och lov .. Inte en dag för tidigt! Det har varit jobbigt en hel vecka utan.

En inte-så-lustig sak är att ens pojkvän inte får följa med "in" till själva undersökningen (säkert inte ens flickvän heller, eller vad man nu har. Förhoppningsvis är det i alla fall lika för alla!). Varenda gång har Hjärtat fått flytta sig längre bort och skynken har dragits för ordentligt, så att han verkligen inte skall se! Herregud, det är väl knappast så mycket porr i att se en spiral bli insatt - vill man bli upphetsad finns det väl bättre saker att göra än en gynundersökning, som verkligen är en av de mest obehagliga sakerna som finns. Och så jävla ont som spiralen gjorde, hade jag verkligen behövt någon att hålla i handen!

Nu skall jag ta och göra det som måste göras i dag. Kolla några grejer, hämta ut paket, handla mat, baka, läsa bok. Jag borde skynda mig lite; om bara några timmar skall jag och Hjärtat på middag hemma hos Läkarvännen och hans sambo. Men jag orkar faktiskt inte stressa, så det får bli som det blir. Mig veterligen var det inte planerat, men det är ändå roligt att det inföll just på Valborg .. Alla högtider är värda att firas, avsiktligt eller inte!


Hårfärgen som den ser ut i dag. Den har blivit lite mörkare.

I morse slogs jag med en humla (eller vad det nu var, alla sådana saker är lika läskiga). Den flög in genom balkongdörren. Fy, så äcklig den var - jättestor och svart och jag såg världens största gadd under kroppen! FY FAAAN. Den brummade så där lågt och äckligt och flög ganska långsamt, så jag gissar att den nyss hade vaknat och var förvirrad. Icke desto mindre skall man ju aldrig lita på sådana där oberäkneliga monster! Jag tog det första jag hade till hands - mitt stora, tjocka täcke - och jagade ut den igen. It was me or the bålgeting.

Hår + blixt.

Min nya hårfärg. UNDERBAR!!!

Det är så synd att henna oxiderar. Om ett par dagar kommer mitt hår att ha blivit mörkare. Snyft.

Dagens.

Alla som inte håller tummarna skall dö.


Jag tackar!


Sitter med henna i håret just nu.

Eh, det är en sak jag liksom har glömt att berätta .. Jag har klippt av mig mitt långa hår. Länge sedan nu. Underbart är kort! (Även om det har vuxit ut en hel del nu).

Det går i vartannat.

Ofta när jag är trött är jag ledsen. Det går liksom hand i hand. Just i dag är jag även missmodig och funderande och jag orkar inte .. jag orkar inte riktigt. Jag tänker på min mamma i morse, jag tänker på min pojkvän, jag tänker på skolan och på mina kompisar som jag knappt träffar. Och jag tänker på mig själv, på hur jag bara måste få vara ifred nu, nu får det vara bra ett tag. Jag behöver lugn och ro. Men det är så svårt, för samtidigt behöver jag ju andra saker också. Kärlek, samvaro, umgänge, sex. Och tid .. mest behöver jag tid! Hade jag bara haft mer tid, hade jag hunnit med mycket mer. Lite grann som det där: Drink coffee - do stupid things faster with more energy. Eller tja .. Det är i alla fall ett roligt uttryck!

Jag tänker på min mamma, på hur hon såg ut när hon stod och väntade på att vinka hej då till mig i morse, innan bussen jag satt på for vidare till universitetet, medan hon stod på centralen och skulle med en buss som inte skulle avgå förrän om en timme. Hur jag plötsligt drabbades av ett styng av den där (för) välbekanta, medömkande empatin, den där då jag känner att jag kanske gör något fel, kanske beter mig fel. Men jag vill inte, jag vill inte ta på mig sådant som inte är "mitt". Jag tänker på inställningen jag tänkt mig att jag skall ha: Att tänka på allt som om det rörde en främling och inte min mamma. Kanske kommer det att göra att jag blir mindre irriterad på henne, om jag inte tänker på de saker som jag vet gör henne till henne. Kanske kommer det inte alls att fungera.

Jag tänker på att jag i går kväll gravt generellt kom fram till att två saker krävs som någon slags förutsättning för det mesta, däribland barnuppfostran: inte en massa negativ stress och att man är lycklig. Är man olycklig resulterar det i sig självt i negativ stress, och är man olycklig märker barn det. Märker och sedan tar på sig och vill kompensera och göra bättre och göra bra. Tar ansvar för sådant som inte har med dem att göra och inte beror av dem. Som de inte kan rå på. Man gör det liksom lättast för sig själv och sitt liv om man undanröjer vissa grundläggande hinder: se till att själv vara lycklig och nöjd med sitt liv. Sitt övriga liv. Jobb, vänner, boende, personlighet, partner. Självförtroende är också viktigt, då det också smittar - både det bra och det dåliga.

På sistone har jag faktiskt tänkt mycket på barn. På att jag vill ha barn, på att jag vill ha dem för att visa att jag nu vet att det går att göra bättre. För att visa att livet inte måste bli på ett visst sätt, att det inte måste bli olyckligt och att jag inte alls kommer att få en "djävulsunge som är som du och att då kommer du att få se hur det är". Naturligtvis handlar det där om revansch.

Fram till för bara några år sedan trodde jag helt säkert - så där som man tror när man tror att man känner till hela sanningen, det enda sättet den kan vara på - att alla vuxna var så där. Att man blev så där när man blev "vuxen". Ledsen, nedstämd, tystlåten, ointresserad, tvär, ständigt allvarlig och aldrig glad. Att man inte skrattade och inte lyssnade på musik och inte såg på filmer och inte brydde sig. Att man kopplade bort världen. Att kärlek i hemmet bara inte fanns, att det var något det helt tvärt ljögs om i tv och tidningsreportage. Att alla var olyckliga. Jag förstår nu att man inte automatiskt slutar älska sin partner (om man nu någonsin har gjort det, till att börja med) och bara fortsätter att leva ihop av någon slags plikt- eller skuldkänsla. (För varför skulle man? Det är inte RÄTT.) Att vardagen inte per automatik måste övergå från något trevligt och bra till något liksom själsligt nödtorftigt, något knappt och absolut inte glädjefullt.

För bara några år sedan hade jag ännu inte förstått det där att umgås med sin familj. Att vilja umgås med sin familj, hallååå .. Va? Seriöst: Va? Det var mig bara totalt främmande, ungefär som att stå framför ett slags djur man aldrig hade sett innan, som hade armen där näsan skulle vara och näsan på knäskålen. Så där att man tittar och inte alls kan greppa trådarna i vad det är man ser .. Kan det verkligen vara på det viset? Hur? Jag hade ju aldrig någonsin varit med om det.

Just nu känner jag bara ett sådant enormt behov av att skapa min egen sanning. Nu när jag förstår att man inte automatiskt blir olycklig och inåtvänd och ledsen och en massa andra adjektiv jag bara inte kan komma på nu - för att det gör för ont att tänka alltför mycket på min olyckliga moder; nu när jag förstår att det inte är normalt (eller sant, för den delen) att säga att "Barn är det värsta som finns, skaffa inte barn" till sina egna barn. Jag vill skapa min egen sanning. En del av den är: Man har ett ansvar för sitt eget liv och man har alltid val och det hade inte behövt bli så där. Jag föraktar din apati och din svaghet. Så mycket är bara ursäkter och det har gjort mig så himla ont.

Jag kommer från ett olyckligt hem och det gör mig fortfarande både förtvivlat ledsen och förlamande arg. Jag känner mig berövad saker: känslor, upplevelser. Kärlek. En riktig vuxenvärld. Visst, jag inser (och anser) helt klart att det är som det är med den saken och att det enda jag har att göra är att göra det bättre själv. Jag önskar bara att det vore lätt att för gott lägga undan detta någonstans.


Obs: Jag gör inget anspråk på att kunna uppfostra barn. Det jag har är allmänt vett, dåliga erfarenheter och egna önskemål jag önskar hade uppfyllts.

Ömsesidan är den bästa sidan?

I dag känns det som om det är bäst att jag och världen låter bli varann. Vi har haft för mycket med varandra att göra på sistone, vi behöver nog båda en paus. Jag blir trött bara jag tänker på allt som har gått på tok i dag ..

Ang. min moder.

Käre gode du-eventuellt-existerande-monster där uppe, ge mig sinnesro att stå ut med vissheten att jag helt enkelt inte kan förändra vissa människor. Ge mig styrka att stå ut och hindra mig från att med tänderna slita dem i stycken. För det är en så tung känsla av ilska att bära. Emellanåt är den faktiskt outhärdlig.

Tokförkyld!

Jag har känt av det i flera dagar, men i natt slog det till. Knappt någon sömn, men hosta och nästäppa så det skulle ha räckt till hela Jerseys befolkning. (Ön, ni vet.) Och efter nattens obefintliga sömn mår jag likadant i dag - fast värre. Nu nyser jag också. I morse hade jag himla ont i överkäken och över ögonen, men nu verkar bihålorna ha lugnat ner sig. Peppar, peppar. Jag är i alla fall hemma från skolan - det gillar jag inte.

Nu skall jag krypa ner i soffan igen och fortsätta läsa bok. Räkningarna är betalda och mamma kommer i morgon (och stannar till på måndag). Och i går påbörjade vi vår sista delkurs denna vår: Textanalys och textproduktion. Man skall läsa mycket, visste ni det? Mycket, mycket. För att kunna skriva. Ägna sig åt massor med text. Rekommendationen vi fick var:

1 roman/vecka
1 dikt om dagen
3 teaterföreställningar/säsong
1 h P1/dag

Och så var det en femte grej jag för närvarande har glömt bort. Romanen fixar jag lätt! Har redan läst en halv sedan i går. Teatern är heller inga problem. Inte dikten heller, även om jag tycker att poesi är - håll i hatten - ointressant. Fast jag har en hel bok med deprimerade och ångestfyllda dikter av Pär Lagerkvist - tack, Hjärtat. En fin början!

Fast så är vi ju väldigt språkanala, vi på kursen.
Nej, nu orkar jag inte sitta upp längre. Hej med er och krya på mig.

Tentaplugg, tentaplugg.

Jag tentapluggar för fullt! Tentan är i morgon och det skall bli så obeskrivligt SKÖNT när den är över. Tentapluggandet har gått så SEGT, men i förrgår kväll kom jag ur det och nu tror jag att det kommer att gå bra. Denna sista pluggdag ägnas åt repetition. However, vissa saker kan jag bara inte förstå, så dagen ägnas även åt memorering. Det är vissa saker, som till exempel om stämbanden vibrerar eller inte vid uttal av konsonanter, som bara inte går in, som bara inte stämmer. Jag tror att det måste ha med ens modersmål att göra, för mina stämband vibrerar när de inte "borde"! Så jag memorerar sådant och lyckligtvis har jag ett fantastiskt minne .. och bra minnestekniker. I det här fallet bildar jag ord, skumma ord och fraser. Hör på detta: Skjuter valars sång. Så minns jag velarerna (=tungan mot mjuka gommen) g, k, 'skj' och 'ng'. Småbisarrt, men det funkar!

Efter tentan i morgon skall jag storstäda. Jag har LÄNGTAT efter att få göra det så att det är helt sjukt!! Tvätta all tvätt, putsa fönstren, byta gardiner, göra i ordning balkongen, moppa golven .. Jag är ingen städfetischist, men ibland behöver det göras och tentaplugget har hindrat mig! Åh, i morgon vid denna tid är den gjord, tack och lov. Inte en dag för tidigt!

Och i dag har jag och Hjärtat varit ihop i ett halvår. Ett halvår!! Det är ju helt fantastiskt.

Kram på er, nu måste jag återgå. Till råga på allt annat svider mitt ansikte på grund av för mycket tid framför datorn på sistone. Jag ser rätt mycket ut som en tomat. Men en glad sådan!

PS. Jag fick en så alldeles jättefin kommentar på detta inlägg. Jag publicerar den därför att jag tror att den kan komma fler än mig till nytta. :

"Hoppade in här via en länk och fastnade i det här inlägget.
Jag vet inte vad jag ska säga för att trösta dig för jag vet hur det känns. Det där med att sörja föräldrar som man har men ändå inte. Visst är det en sorg och den bär man alltid med sig och på nått konstigt sätt så kommer man alltid att bry sig fast man åtskilliga gånger bestämmer sig för att man inte ska göra det. Åren går och ju äldre man själv blir så inser man att såren inte kommer att läka och att det inte kommer att gå att reparera rellationen, men jag har också lärt mig att det går att leva med det och till slut så accepterar man att det är precis så här rellationen ÄR, den kommer inte att ändras och det spelar ingen roll hur mycket man försöker för det har gått för långt, såren sitter där dom sitter och läker aldrig. Det man kan göra är att skydda sig så att de i alla fall inte blöder. Så man söker sig ut mot andra rellationer och finner tröst i dem i stället. Jag har skapat mig en egen familj nu och det är den som räknas och jag har egna barn som jag försöker ge allt det där jag aldrig fick själv (så förtvivlat lätt det är !) All you need is love. Det är verkligen nyckeln till att bli en framgångsrik förälder. För i kärleken så finns svaren på så mycket. Nog är det bittert att inse att ens föräldrar kunde missa denna enkla lösning som hade gjort allt så annorlunda och en sådan lättnad att inse att jag själv förstod hur lätt det är. Det jag saknade kan aldrig göras ogjort, men jag kan göra annorlunda. Jag kan göra rätt och jag tror att det är det man får ta med sig ur en sådan här sorg att man med sig bär kunskapen och valet att kunna göra det rätta själv. Det valet tror jag att du både ser och gör.
Stor påsk kram!"

Tack så mycket, Fru Choklad, för att du tog dig tid att skriva detta fina och genuint omtänksamma! Jättemånga tack. Det är så skönt att emellanåt få höra att det kommer att gå bra. En påfyllning av hopp, förståelse och tröst behövs med jämna mellanrum. Kärlek till dig. DS.

Länge sedan.

Det var så länge sedan jag skrev i den här bloggen att jag inte ens minns vad jag skrev sist. Jag skall sova nu, men jag försöker skriva något i morgon. Jag tentapluggar ju ändå, så .. Det vet man ju hur det kan gå (eller inte gå).

Seriöst, jag har aldrig varit med om segare tentaplugg. Grammatik är så sjukt roligt, men jag har en känsla av att det fixar sig ändå eller jag klarar det eller någon annan sådan där konstig känsla, helt INTE ryckt ur verkligheten .. Det jag gjort flest gånger sedan jag började tentaplugga, är att resa mig från det tentaboksbelamrade bordet .. Tusen gånger, minst!!

Förresten, 15/5 far jag till Stockholm för att dagen därpå (lördag) skriva antagningsprov till Språkkonsultprogrammet där. Ifall det finns några stalkers där ute, nu vet ni ;) Jag är redan nervös! (Och vilse, jag hittar fan inte i Stockholm!! Har i princip "aldrig" varit där, och har dessutom NOLL (0) lokalsinne. Så nog har jag fog för att vara nervös, allt .. )