I dag hade jag besök av mina föräldrar. Det är väl ingen större hemlighet att jag och min pappa inte drar jämnt, men .. Varför skall det vara så svårt? Jag kan bara inte förlika mig med att han beter sig som han gör, som han vill; att han beter sig mot mig som han har betett sig mot mamma (och alla andra) hela livet och kommit undan med det; att det på något vis, trots att det inte är rätt och riktigt, ändå är något man liksom skall finna sig i? För att han är som han är. Men han är insiktslös och samtidigt arrogant och, i sina egna ögon, fläckfri. En slående kombination. Han ber aldrig om ursäkt, erkänner aldrig fel. Så, VARFÖR? Varför skulle jag finna mig i det? Jag vägrar. Jag har haft andras "finnande" framför ögonen hela livet och så vägrar jag helt enkelt ha det. Men det är så jobbigt. Det är jobbigt och sorgligt.
Det var sorgligt att jag mitt på en bar tidigare i kväll satte mig på min mobil för att slippa svara när han ringde. Att han inte ens vet om att jag pluggar, än mindre vad jag pluggar, och att han inte vet att jag har en världens underbaraste pojkvän. För jag orkar helt enkelt inte ha någon egen kontakt. Jag kan inte förmå mig till det. Jag vill inte.
Jag är så avundsjuk på alla människor med fina föräldrar som de kommer bra överens med. Fast, visst - man får väl tänka att de säkert saknar något annat istället. Men ändå.
Mina föräldrar är den största sorgen i mitt liv. Alla andra sorger (hittills) har jag ju liksom valt själv.
21 mars 2009
Varför så svårt?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
5 kommentarer:
Söta du, jag skickar lite feel good-tankar från Kalifornikat. Jag vet och förstår att det är jobbigt, önskar jag kunde sitta i din soffa och dricka te just precis nu.
Mint.
Tack, raring, det värmer. Jag önskar också att du kunde sitta i min soffa och dricka te med mig just nu. Jag har ju köpt sådana fina tesilar, och så har jag världens rethosta och är förkyld. Så det hade verkligen behövts.
Pusspuss
Ibland önskar man att man hade fått välja föräldrar. Men troligtvis är det lika bra att det inte är så, för tänk om man hade valt fel...
Förstår att detta får dig att må dåligt, men tänk på att du faktiskt inte har valt dom och att den enda som kan förändra personens beteende är personen själv.
När det gäller din pappa så tror jag att han går miste om massor som inte lyssnar och lär känna sin underbara dotter. Men han har helt enkelt sig själv att skylla!
Slösa kärlek på din pojkvän och dina vänner istället för på relationer som inte fungerar.
Och du - ta ingen skit!
*kram*
Cinsel.
Kära du, det var fint skrivet, det där. Kanske till och med det finaste på länge, som det känns nu. Och visst är det så, visst har du rätt i det du säger. Dock är det tyvärr inte alltid så lätt att komma ihåg att fortsätta inkorporera det man vet är sant och riktigt med det som är ens vanor och mönster. Både i livet i allmänhet och gällande detta i synnerhet. Men vi bör i alla fall aldrig sluta försöka komma ihåg det sanna och rätta.
Massa kramar och tack för att du tog dig tid till en så fin och äkta kommentar.
Hoppade in här via en länk och fastnade i det här inlägget.
Jag vet inte vad jag ska säga för att trösta dig för jag vet hur det känns. Det där med att sörja föräldrar som man har men ändå inte. Visst är det en sorg och den bär man alltid med sig och på nått konstigt sätt så kommer man alltid att bry sig fast man åtskilliga gånger bestämmer sig för att man inte ska göra det. Åren går och ju äldre man själv blir så inser man att såren inte kommer att läka och att det inte kommer att gå att reparera rellationen, men jag har också lärt mig att det går att leva med det och till slut så accepterar man att det är precis så här rellationen ÄR, den kommer inte att ändras och det spelar ingen roll hur mycket man försöker för det har gått för långt, såren sitter där dom sitter och läker aldrig. Det man kan göra är att skydda sig så att de i alla fall inte blöder. Så man söker sig ut mot andra rellationer och finner tröst i dem i stället. Jag har skapat mig en egen familj nu och det är den som räknas och jag har egna barn som jag försöker ge allt det där jag aldrig fick själv (så förtvivlat lätt det är !) All you need is love. Det är verkligen nyckeln till att bli en framgångsrik förälder. För i kärleken så finns svaren på så mycket. Nog är det bittert att inse att ens föräldrar kunde missa denna enkla lösning som hade gjort allt så annorlunda och en sådan lättnad att inse att jag själv förstod hur lätt det är. Det jag saknade kan aldrig göras ogjort, men jag kan göra annorlunda. Jag kan göra rätt och jag tror att det är det man får ta med sig ur en sådan här sorg att man med sig bär kunskapen och valet att kunna göra det rätta själv. Det valet tror jag att du både ser och gör.
Stor påsk kram!
Skicka en kommentar