BRA, INTE BRA, BRA, INTE BRA.

Jag har skrivit första tentan i min nya kurs, den gick bra. Jobbnatten i natt var förjävlig, den jävligaste på länge. Det verkar som att jag håller på att bli förkyld. I morse fick jag min första Har du gått ner i vikt?-kommentar (yay). Jag skall tatuera mig om en vecka och två dagar, jag nyser grande mycket. Jag är helt färdig, täppt i näsan, tryck i huvudet och öronen och det känns som om tänderna skall lossna ur överkäken - plus att jag har tandvärk i en tand i nederkäken. Skitkul!! I natt fick jag springa runt på larm varje halvtimme (för att inte nämna äckelgubben som flera gånger gick upp och tallade på allt i patientkylskåpet) och den där timmes kortare arbetstiden var inget jag märkte av. Jag är enormt trött och slut och finito och kan för mitt liv inte tänka mig att kliva in i duschen. Jag skulle bara önska att få befinna mig i min säng i natt. Hela natten. Och sova.
Gud, så jag älskar att sova, så jag älskar min säng och så jag längtar efter att sluta jobbet!!

Får man tatuera sig trots att man är förkyld? Pierca sig får man ju inte, och en tatuering torde vara en ännu större påfrestning för kroppen - särskilt en så stor som min planerade.

Gud, jag dör.

Och tänk att det har gått hela två veckor sedan mitt senaste inlägg!

Högt över isen!

Jag mår fint, jag mår finfint! Detta är dock första dagen på länge jag överhuvudtaget närmat mig datorn, eller snarare bloggen .. Sorry om jag oroat någon med min frånvaro, med tanke på mitt sista inlägg .. Men jag mår fint!
Jag har insett några saker, eller snarare om-insett dem; vi är på väg mot ljusare, varmare och soligare tider och jag har mycket att se fram emot och ett jävla tålamod till det ..
Dessutom har jag kommit till ännu säkrare terms med vissa saker; jag tycker inte om och VILL INTE vara kvar på mitt jobb - jag kommer att jobba året ut och spara alla pengar jag kan och sedan skiter jag i jobbet (vill aldrig mer dit) och börjar plugga (om allt vill sig väl, det är ju det där med CSN-poängen - men jag SKALL få ihop dem till dess, helt enkelt. Jag måste!!). Jag skall ta körkort och jag skall gå ner i vikt och träna upp min kropp till dess forna glans - för hur jag än gör kan jag inte komma ifrån att jag sörjer min kropp som den var 'förut', när den var fit och min trivsel-smal. Jag ser SÅ fram emot att betala klart min kreditskuld och att kunna penga-andas ut lite! Att bara kunna köpa något .. Jag ser fram emot Metaltown, min tatuering i april och lätta studier!


En sak är lite lustig, som jag skrev ner i min kalender för några dagar sedan (citat): Det är lustigt, det känns som om jag precis har vaknat och sett vilket jävla skitjobb jag har och vilket jävla skitställe jag bor på .. Som att jag precis har vaknat .. Det är så där, tror jag, att saker och ting, insikter, kommer till en när man är redo, när de har malts färdigt i bakhuvudet och det är dags för dem att dyka upp och, helt enkelt, när det är rätt tid i livet. Att man mognar och att sakerna själva mognar, och först då det är färdigt kommer de till en. Inte så mycket att det är något slags öde eller någon förutbestämd mening; jag tror tvärtom att man skall se till att skapa mening med det som händer.

Men, men! Solen har lyst i två hela dagar nu, jag har varit ledig och sovit om nätterna (allvarligt, efter fyra års nattjobb - det finns INGET HÄRLIGARE än att lägga sig i sängen på kvällen, sova hela natten och vakna tidigt på morgonen!!! Inte senare än 8, men runt kl 6 är mest välkommet! Så jävla underbart!!!) Snart skall jag ut på promenad och sedan kommer kanske Hårdrocksskatan hit för att se på LA Ink med mig. Jag älskar Kat, någon gång i livet måste jag bli tatuerad av henne! (Miami Ink verkar inte sändas just nu??)

Nåja. Som ni ser, jag mår finfint! Det enda sättet jag skulle kunna må finare på än jag gör just nu är om jag hade betalat klart min skuld, tatuerat (och läkt) min vad, tagit körkort, slutfört mina distansstudier, slutat jobba, påbörjat lyckade heltidsstudier på universitetet, återfått min supersnygga och fit-ta kropp och tatuerat min överarm som en sammafattning av allt detta! Men det kommer!!! (Så småningom vill jag dessutom flytta in till stan :P)

FÖRKLARING.

Jag bloggar inte för att jag mår dåligt. Jag svarar inte i telefon eller på sms och jag sitter inte på msn för att jag mår dåligt. Jag är helt slutkörd, helt fysiskt slutkörd, nästintill blåslagen utan att vara synligt blåslagen. Jag orkar inte med mitt jobb och i morgon kommer jag eventuellt att sjukskriva mig. De här två dagarna jag hittills varit ledig har jag nästan precis hunnit vila upp mig så pass att jag nu kan sätta igång att vila upp mig på riktigt. Förstår ni? Nästan precis nu, när det är dryga 24 h kvar till nästa 3 nätters-pass. Jag känner just nu att jag inte orkar med det. Inte alls och absolut inte.
Jag har gjort om mitt framtidsschema och bestämt mig för att påbörja mina heltidsstudier VT 09 istället för HT 09, vilket var den ursprungliga planen. Och ändå, ändå undrar jag hur jag skall orka. Hur jag skall orka jobba natt 15 nätter/månad i nio månader till * - trots att jag ju precis kortat min tid med nio månader.
Jag orkar inte. Jag är helt utmattad och jag orkar inte. Nu skall jag dricka mitt te och sova.

Ps. Och till råga på det, bara för att make hell more firey, har jag typiska symptom på förkylning, influensa och döden; snuva, enorm trötthet, huvudvärk, inget bajs (diarrén kommer först senare), illamående inte av denna värld och äckelpäckelsmak och -känsla i gom, strupe och näsa. Ds.


Pps. Om någon nu börjar oroa sig något alldeles vansinnigt mycket - tänk på att jag var VÄLDIGT trött när jag skrev detta. Tänk på det och knip. För jag orkar då fan inte börja trösta er nu mitt i allting. Dds.


* Att jobba natt så här mycket som jag gör är det enda alternativet för detta år. Att jobba dag går inte, då jag tänkt plugga på distans vid sidan av jobbet denna vår och höst. Att gå ner i tid går inte, det lönar sig helt enkelt inte ekonomiskt - då får jag inga pengar över som jag kan spara till vårens studier, vilket är en av två poänger med att jag tänkt jobba denna höst också. Den andra poängen är att jag saknar CSN-poäng för att kunna plugga i höst. Men till nästa vår då, peppar, peppar!


Hej då så länge.

Röka oss lite!

Men Miss Pussy, vad HAR du gjort!???



Fyyy ..


An angel or a demon???




Most definitely a demon ..

Kärlek.

Ni vet - det är så bra, så bra, så länge jag inte tänker på det. Så länge jag inte bryr mig om det. Så länge jag inte längtar efter det tänker jag inte på det och så länge jag inte tänker på det längtar jag inte efter det. Jag har haft en blessed tid, en ordentlig breather från alla tankar - alla tankar om känslor, vad jag saknar och längtar efter, vad jag skulle vilja ha och önskar mig. --Kärlek, kramar, beröring, ro, trygghet, berusning, huvudet i 360 på autobahn.-- Jag hade en sådan underbar breather som verkligen var sann, som verkligen kändes äkta, där jag inte kände detta - det var så skönt att kunna andas och kunna tänka på annat, att kunna inte längta och inte sakna och inte känna något behov.


Men nu värker min hud återigen.

FRAMTIDSFÖRVERKLIGANDE.

Jag har alltid haft minst sagt svårt att förlika mig med att jag ursprungligen kommer från ett annat land. Jag känner mig och har (faktiskt) alltid känt mig svensk och att då ständigt ha haft detta i bakhuvudet, den återkommande påminnelsen från mig själv till mig själv om att så egentligen inte var fallet - fast det ju egentligen visst var det, fast ändå inte, fast ändå - är något som alltid gjort mig frustrerad över alla skalor. Jag vet inte. Jag har aldrig haft mer än någon enstaka bosnisk kompis (senast gymnasiet, sju år sedan) och jag har aldrig på något sätt kunnat finna något gemensamt med de bosniska människor jag stött på. De flesta bosnier (eh, alla JAG träffat) är så inriktade på att de är just bosnier, de är stolta intill sprickfärdighet över det, så inriktade på sitt och umgås bara med varandra.

Jag har alltid varit annorlunda som människa, jag har alltid känt mig annorlunda överlag, så likriktningen jag mötte hos dem är något jag inte kunde förlika mig med och absolut inte känna igen mig i. Men den likriktningen kanske uppstår när ett folk inte har någon etablerad närvaro i ett land? De invandrare som kom hit på sextiotalet var ju sedan länge integrerade och 'svenska', medan den här nya 'omgången' i jämförelse knappt hade landat. I det läget kanske det blir så att ett folk i första hand är landet de kom ifrån?

Hur som helst. Jag tangerade ingenting med de allra flesta av dem, på de allra flesta punkter. Jag kände inte igen mig, jag såg inte mig själv i dem. (Nu generaliserar jag en del, men denna text är komplicerad nog att skriva som det är.) De var så inriktade på det bosniska - de lyssnade på bosnisk musik, åt bosnisk mat, umgicks bara med varandra på fritiden, pratade bosniska, slog sig för bröstet över Bosnien - de var helt enkelt patriotiska på alla sätt som gick. Min totala brist på känsla av samhörighet med det bosniska folket i Sverige fick mig tyvärr att sky Bosnien. Jag kom att sky allt som var bosniskt i mig, då jag bara umgicks med svenskar och var som precis vem som helst där. Jag har än i dag ingen att prata bosniska med, annat än min mamma, pappa och lillebror. (Numera har jag faktiskt även en nyligen tillkommen arbetskamrat - när vi är ensamma.) Jag kom inte att hata Bosnien, men helt enkelt att inte vilja kännas vid det. Jag tycker att jag är svensk (jag kan i varje fall knappast bli mer svensk än jag är). Jag firar svenska högtider och följer traditioner och sätt att bete sig som precis vem som helst annan, jag ser Sverige som landet som är 'hemma' och jag har alltid lagt mig vinn om att kunna svenska språket till perfektion. (Kanske därifrån mitt enorma språkintresse kommer??)

Men detta att inte vara riktigt och helt svensk, så där född här och kunna utan vidare t ex yttra orden 'Vårt land' har ändå alltid funnits kvar. Någonstans har jag ändå lite grann känt mig som en 'inkräktare'. När jag träffade Milismannen för några veckor sedan och han pratade om att han krigade för 'samhällets skull' och ifrågasatte om inte jag brydde mig om samhället, kände jag lite grann som att jag har mer att återgälda samhället än han. Som att jag står i skuld, även om jag (på papperet) varken är mer eller mindre svensk medborgare än han.
Mer: Frånvaron av svenska minnen, ett svenskt namn, ett svenskt liv för tiden innan tiden - det har alltid spökat. Jag har ingen barndom jag kan dela med någon här. Vet ni hur det känns att inte ha en barndom? Hur det är att vara utan barndomsvänner? Jag har inga släktingar alls här heller, men det är jag så van vid så det tänker jag i stort sett inte på.

Men, även om jag inte har använt det bosniska språket aktivt och vissa gånger har gjort mig mindre kunnig än jag varit för att det känts lättare, har jag ändå alltid haft det med mig och någonstans ändå varit glad för det. Bosniska språket har gjort att jag kunnat förstå många andra språk och många andra språks ord, och den bosniska grammatiken underlättade vid läsning av andra språk med svår grammatik, t ex tyska.

Men, det jag skall komma fram till med denna text som jag känner kanske blev himla lång .. Är att jag skall testa ett nytt förhållningssätt till det hela nu. Eftersom jag inte på ett känslomässigt plan har kunnat knyta an till Bosnien (bosnier i Sverige som i första hand är bosnier - fortfarande nej. Ett aldrig så säkert som ett 'aldrig' i en framtid man inte kan förutspå bara kan vara, är vad jag känner.) skall jag nu testa en ny metod. Den intellektuella.
Jag har inte lyckats glömma bort/förtränga bosniskan, så efter ungefär ett halvår av skämtande och en halv natts funderande, skall jag nu läsa bosniska på universitetsnivå.
Jag kontaktade GU och ansvarig lärare för några dagar sedan och startgroparna skall intas i dagarna. Jag måste säga att jag tycker att det skall bli grymt roligt.
Dock blir det ingen räkmackefärd, det skall ni veta - för även om jag kan språket praktiskt har jag glömt bort i stort sett all grammatik.
Och kolla här då, jämför:

Svenskans grammatik
Bosniskans grammatik
(Bry er inte om att lära er något, det är fel både här och där.)

Jag satt med det sistnämnda halva natten i går, och till skillnad från allt annat plugg som jag genast skjutit ifrån mig om det inte med en gång satt sig i huvudet, tyckte jag att det bara var kul att jag inte kunde begripa grammatiken. Det kommer att ge sig! Dessutom har jag en mor som dels jublar högt över att jag äntligen skall börja plugga på vad som verkar vara allvar, och dels är kung, drottning och knekt på allt vad grammatik och språkriktighet heter.
Dessutom skickade den bosniska läraren svaret på mitt mejl på strikt korrekt svenska, vilket fick mitt svenska hjärta att lyfta, jubla och hoppas.

Klart att det skall bli akademiker av mig också.

Så jävla irriterande!!

Aaahh, äntligen hemma .. Hade sådan tur att regnet, stormen och vinden avtog på morgonen så att jag kunde gå hem. Glad i hågen traskade jag på och det var finfint ända tills jag kom till backarna - där snön, som föll i natt, inte hade hunnit smälta undan .. Så det var kryp, kryp uppför backe efter backe i mina löparskor.

Men, vet ni vad? Nu skall jag berätta en sak. Skall försöka hålla mig kort, sitter här invirad i mitt underbara duntäcke efter en skön morgondusch och vill egentligen bara gå lägga mig. Men men.
Det är en sak jag verkligen stör mig på. En egenskap. Självömkan. Jag klarar inte av självömkan. Jag vet inte hur många av er som är här från min förra blogg, men ni kanske minns att jag inte var någon särskilt tolerant människa. Well, det har inte ändrats. Vad fan, jag tycker inte att man skall vara så jävla tolerant, jag tycker inte att det är någon så där enormt fantastisk egenskap. Jag tycker inte att man bara skall finna sig i en massa saker och nöja sig, jag tycker att man skall ta reda på vad det är man vill ha här i livet och sträva efter och kämpa för det - likaväl som man skall veta vad man INTE vill ha och hålla det ifrån sig. Även om inte heller jag alltid har så lätt att följa det, men jag försöker i alla fall och jag blir bättre och bättre på det.
Hur som helst. Åter till min berättelse.

För något år sedan hade jag ett bra tag en .. Internetcrush, är väl enklast att kalla det. (Ja, så fjantig är jag att jag är förmögen till det.) Vi pratade och pratade och pratade, på msn och i telefon. Ni vet när man har så mycket gemensamt med en människa att man bara baxnar? Vi delade hur många åsikter, upplevelser och drömmar som helst, samtidigt tänkte vi på samma inredningsidéer, vi möblerade och möblerade om våra lägenheter på samma sätt utan att veta om den andre osv osv. Vår standardfras vid diskussioner var 'Jaa, klart att du gör', syftande på allt vi ständigt tänkte lika om. Men eftersom världen inte är perfekt skilde vissa egenskaper oss ändå åt .. Medan jag såg världen, mig själv och allt runt omkring ur ett positivt och hoppfullt perspektiv, såg han saker ur det svartaste mörkret. Jag är en optimist och har alltid varit, medan han är en övertygad pessimist.
Ooooch, för att göra en lång historia kort - vi tappade kontakten för något (bra) tag sedan, den sjönk undan till att bli blott en rännil av .. Ja, egentligen ingenting. Något hej på Helgon, inte mer. Vi gick i stå, helt enkelt. Det dog.
Meeeen så hade jag en liten stund över på jobbet i natt och loggade in på msn. Strax innan jag skulle logga ur och påbörja morgonarbetet skrev han dock till mig.
Och detta är hela min poäng och syftet med denna långa radda:

ok ok.. vad synd,, men ja.. livet spelar mig som vanligt i händerna du vet.. är man van vid skit så får man skit, fast i olika valörer........

...

jaja jag fyllegnäller säkert.. men skit samma.. i´m used to shit.... shit är min levnadsstandard... härligt att det går framåt med dig, jag gläds åt dig.. det vet du


Alltså, sådant här får mig att vilja vända ut och in på mig själv och skrika. Jag tycker så här, och detta gäller givetvis INTE bara den specifika personen som skrivit detta ovan: Allt blir vad man gör det till. Ju tidigare och klarare man stakar ut för sig själv vad det egentligen är man vill ha här i livet - i både saker, upplevelser och människor - och ju mer man värdesätter sig själv och står fast vid att man är VÄRD att få det där man vill ha och inte avviker från vägen, så kommer man att få det. Så jävla enkelt är det! Sitter man bara och gnäller och utan att lägga två strån i kors väntar på att det skall regna manna från himlen .. Ja, då kommer man att få vänta JÄVLIGT LÄNGE!!! Och trevligt vore då om man antingen tog sitt förnuft till fånga och tänkte om, eller helt enkelt åtminstone KNEP och slutade gnälla.
Ärligt, sådan där jävla gnällig självömkan får mig att vilja brista ut i ett: Hyr en orkester också, gör det!!

JAG HÄDAR ICKE.

Den mycket olycksaliga kombinationen av mördaront i magen, 1.5 h kvar till frukost, glömt tabletter hemma och mat lindrar ibland kunde bara leda till en sak. Matintag. Mitt i natten. Jag har som princip att inte äta mellan 00-05, en princip jag tycker är vettig (lägre ämnesomsättning då osv) och funkar bra. Men i natt, nyss, gick det inte att stå ut. Inte när det högg som knivar i magen, när det skar och gnisslade och man verkligen KÄNDE tarmarna rycka och vibrera inuti en. (Jo, man kan faktiskt känna det!)
Så: En skiva mjuk pepparkaka, en skiva äppellängd, två rostade mackor med smör och ost, en vanlig macka med smör och ost medan bröden rostades, ½ bit vetelängd med smör på, en bit herrgårdsost och ca 1/4 bit mjuk pepparkaka till. Till det flera glas vatten och allt det på ca tio minuter. (Har jag nämnt att jag lidit av hetsätning?)
Nu känns det faktiskt lite bättre i magen .. Den har väl fått något att göra, har väl inte tid att ha ont. Ingen simultanförmåga ..
Så det blir nog inte mycket till frukost vid frukostdags kl 05, hahahahaha. Intar nog bara ägget jag hade med mig i går kväll ;)

Just det. Bara så där på tal om ingenting. Jag stör mig SÅÅ jävla mycket på den där nya Valioshot-reklamen. 'Bra mot IBS, det vill säga stressmage!' säger speakerrösten, och så är det en jävla fjantig brud som shottar den där fjantiga shoten, ridå och fred på jorden. Typ. IBS är något mycket mer och mycket värre än bara lite 'stressmage, hihi'. Det är inget man bara så där kan ta en pigg och perky shot och bli kvitt - som de får det att låta, dumma jävla reklammakare! Jag blir så förbannad alltså.

Jag är så jävla grym. Inte en sekund har jag mått dåligt för mitt matintag nyss. Och jag kommer inte att må dåligt heller. Min mage gjorde så förbannat ont, och en så extrem situation kräver extrema åtgärder (i alla fall när man glömt the blessed pills hemma). Hell, jag kanske håller på att bli vettig i huvudet ändå. Vad gäller mat alltså! (Hehe.)
Men jag hatar fortfarande att folk skall se mig äta. Vet ni vad jag gör i situationer där mat intas med främlingar (nära vänner är jag trygg med) ? Jag LÅTSAS. Jag låtsas att jag är precis som vem som helst, hur 'normal' som helst och att allt är okej. Att jag kan äta precis som alla andra, att jag är en sådan som mat är som vad som helst för. Det funkar faktiskt.

En sak klarar jag dock inte. Eller två. Människor som på något sätt anmärker på min mat, vare sig i nutid eller i det förflutna, är ju givet. (Det hör ju givetvis ihop med fettoskräck, bantningshysteri, ätstörningar, föräldrakomplex osv.) Men värre ändå är nog människor som helt apropå börjar prata om 'god mat', hur de tycker om och längtar efter 'god mat'. Typ 'i helgen' - odefinierat så där. Ja, jag kan också prata om vilka rätter jag tycker om osv. Det är lite svårt att förklara detta, och jag är inriktad på att inte skriva för långt. Helt enkelt, människor som börjar prata om 'god mat' som ett uttryck för att de älskar att äta. Jag tycker att mat i första hand är äckligt, och tanken på någons träffa munnen, tugga, tugga, svälja och att någon njuter av denna mekaniska överlevnadshandling och kan känna en passion inför och längtan efter det är för mig obegripligt och smått kväljningsframkallande. Vad blir då detta folk som yrar om denna odefinierade 'goda mat'? Mm, just det.

Jag kommer nog aldrig att få ett helt 'normalt' förhållningssätt till mat. Men det gör inget.