JAG HÄDAR ICKE.

Den mycket olycksaliga kombinationen av mördaront i magen, 1.5 h kvar till frukost, glömt tabletter hemma och mat lindrar ibland kunde bara leda till en sak. Matintag. Mitt i natten. Jag har som princip att inte äta mellan 00-05, en princip jag tycker är vettig (lägre ämnesomsättning då osv) och funkar bra. Men i natt, nyss, gick det inte att stå ut. Inte när det högg som knivar i magen, när det skar och gnisslade och man verkligen KÄNDE tarmarna rycka och vibrera inuti en. (Jo, man kan faktiskt känna det!)
Så: En skiva mjuk pepparkaka, en skiva äppellängd, två rostade mackor med smör och ost, en vanlig macka med smör och ost medan bröden rostades, ½ bit vetelängd med smör på, en bit herrgårdsost och ca 1/4 bit mjuk pepparkaka till. Till det flera glas vatten och allt det på ca tio minuter. (Har jag nämnt att jag lidit av hetsätning?)
Nu känns det faktiskt lite bättre i magen .. Den har väl fått något att göra, har väl inte tid att ha ont. Ingen simultanförmåga ..
Så det blir nog inte mycket till frukost vid frukostdags kl 05, hahahahaha. Intar nog bara ägget jag hade med mig i går kväll ;)

Just det. Bara så där på tal om ingenting. Jag stör mig SÅÅ jävla mycket på den där nya Valioshot-reklamen. 'Bra mot IBS, det vill säga stressmage!' säger speakerrösten, och så är det en jävla fjantig brud som shottar den där fjantiga shoten, ridå och fred på jorden. Typ. IBS är något mycket mer och mycket värre än bara lite 'stressmage, hihi'. Det är inget man bara så där kan ta en pigg och perky shot och bli kvitt - som de får det att låta, dumma jävla reklammakare! Jag blir så förbannad alltså.

Jag är så jävla grym. Inte en sekund har jag mått dåligt för mitt matintag nyss. Och jag kommer inte att må dåligt heller. Min mage gjorde så förbannat ont, och en så extrem situation kräver extrema åtgärder (i alla fall när man glömt the blessed pills hemma). Hell, jag kanske håller på att bli vettig i huvudet ändå. Vad gäller mat alltså! (Hehe.)
Men jag hatar fortfarande att folk skall se mig äta. Vet ni vad jag gör i situationer där mat intas med främlingar (nära vänner är jag trygg med) ? Jag LÅTSAS. Jag låtsas att jag är precis som vem som helst, hur 'normal' som helst och att allt är okej. Att jag kan äta precis som alla andra, att jag är en sådan som mat är som vad som helst för. Det funkar faktiskt.

En sak klarar jag dock inte. Eller två. Människor som på något sätt anmärker på min mat, vare sig i nutid eller i det förflutna, är ju givet. (Det hör ju givetvis ihop med fettoskräck, bantningshysteri, ätstörningar, föräldrakomplex osv.) Men värre ändå är nog människor som helt apropå börjar prata om 'god mat', hur de tycker om och längtar efter 'god mat'. Typ 'i helgen' - odefinierat så där. Ja, jag kan också prata om vilka rätter jag tycker om osv. Det är lite svårt att förklara detta, och jag är inriktad på att inte skriva för långt. Helt enkelt, människor som börjar prata om 'god mat' som ett uttryck för att de älskar att äta. Jag tycker att mat i första hand är äckligt, och tanken på någons träffa munnen, tugga, tugga, svälja och att någon njuter av denna mekaniska överlevnadshandling och kan känna en passion inför och längtan efter det är för mig obegripligt och smått kväljningsframkallande. Vad blir då detta folk som yrar om denna odefinierade 'goda mat'? Mm, just det.

Jag kommer nog aldrig att få ett helt 'normalt' förhållningssätt till mat. Men det gör inget.