Så jävla irriterande!!

Aaahh, äntligen hemma .. Hade sådan tur att regnet, stormen och vinden avtog på morgonen så att jag kunde gå hem. Glad i hågen traskade jag på och det var finfint ända tills jag kom till backarna - där snön, som föll i natt, inte hade hunnit smälta undan .. Så det var kryp, kryp uppför backe efter backe i mina löparskor.

Men, vet ni vad? Nu skall jag berätta en sak. Skall försöka hålla mig kort, sitter här invirad i mitt underbara duntäcke efter en skön morgondusch och vill egentligen bara gå lägga mig. Men men.
Det är en sak jag verkligen stör mig på. En egenskap. Självömkan. Jag klarar inte av självömkan. Jag vet inte hur många av er som är här från min förra blogg, men ni kanske minns att jag inte var någon särskilt tolerant människa. Well, det har inte ändrats. Vad fan, jag tycker inte att man skall vara så jävla tolerant, jag tycker inte att det är någon så där enormt fantastisk egenskap. Jag tycker inte att man bara skall finna sig i en massa saker och nöja sig, jag tycker att man skall ta reda på vad det är man vill ha här i livet och sträva efter och kämpa för det - likaväl som man skall veta vad man INTE vill ha och hålla det ifrån sig. Även om inte heller jag alltid har så lätt att följa det, men jag försöker i alla fall och jag blir bättre och bättre på det.
Hur som helst. Åter till min berättelse.

För något år sedan hade jag ett bra tag en .. Internetcrush, är väl enklast att kalla det. (Ja, så fjantig är jag att jag är förmögen till det.) Vi pratade och pratade och pratade, på msn och i telefon. Ni vet när man har så mycket gemensamt med en människa att man bara baxnar? Vi delade hur många åsikter, upplevelser och drömmar som helst, samtidigt tänkte vi på samma inredningsidéer, vi möblerade och möblerade om våra lägenheter på samma sätt utan att veta om den andre osv osv. Vår standardfras vid diskussioner var 'Jaa, klart att du gör', syftande på allt vi ständigt tänkte lika om. Men eftersom världen inte är perfekt skilde vissa egenskaper oss ändå åt .. Medan jag såg världen, mig själv och allt runt omkring ur ett positivt och hoppfullt perspektiv, såg han saker ur det svartaste mörkret. Jag är en optimist och har alltid varit, medan han är en övertygad pessimist.
Ooooch, för att göra en lång historia kort - vi tappade kontakten för något (bra) tag sedan, den sjönk undan till att bli blott en rännil av .. Ja, egentligen ingenting. Något hej på Helgon, inte mer. Vi gick i stå, helt enkelt. Det dog.
Meeeen så hade jag en liten stund över på jobbet i natt och loggade in på msn. Strax innan jag skulle logga ur och påbörja morgonarbetet skrev han dock till mig.
Och detta är hela min poäng och syftet med denna långa radda:

ok ok.. vad synd,, men ja.. livet spelar mig som vanligt i händerna du vet.. är man van vid skit så får man skit, fast i olika valörer........

...

jaja jag fyllegnäller säkert.. men skit samma.. i´m used to shit.... shit är min levnadsstandard... härligt att det går framåt med dig, jag gläds åt dig.. det vet du


Alltså, sådant här får mig att vilja vända ut och in på mig själv och skrika. Jag tycker så här, och detta gäller givetvis INTE bara den specifika personen som skrivit detta ovan: Allt blir vad man gör det till. Ju tidigare och klarare man stakar ut för sig själv vad det egentligen är man vill ha här i livet - i både saker, upplevelser och människor - och ju mer man värdesätter sig själv och står fast vid att man är VÄRD att få det där man vill ha och inte avviker från vägen, så kommer man att få det. Så jävla enkelt är det! Sitter man bara och gnäller och utan att lägga två strån i kors väntar på att det skall regna manna från himlen .. Ja, då kommer man att få vänta JÄVLIGT LÄNGE!!! Och trevligt vore då om man antingen tog sitt förnuft till fånga och tänkte om, eller helt enkelt åtminstone KNEP och slutade gnälla.
Ärligt, sådan där jävla gnällig självömkan får mig att vilja brista ut i ett: Hyr en orkester också, gör det!!