Det borde inte vara så.

Jag är så rädd att min mor har utarmat mig på empati. Även min pojkvän säger att jag inte är empatisk, och att han lider av det. Att jag är kall. Det är dock inte känslor jag inte klarar av; jag är fantastisk på känslor och har ett väl utvecklat känsloliv. Det jag inte alltid klarar av är medkänsla samt medkänsla gällande insikter jag redan har. Saker jag redan har klarat av, och som jag med facit i hand anser ha varit rätt lätta. När det gäller andra människor har jag ibland lite väl bråttom och lite väl lite tålamod med sådant - det vet jag. Det kan jag tillstå, för jag vet att min pojkvän behöver och har rätt till den empatin från mig. Att det inte kan fungera annars. Det vet jag är ett problem. (Fast ett problem blir ju alltid mindre i storlek och mer hanterbart när man väl blir medveten om det. Och det är lyckligtvis inte så illa, vårt förhållande hänger inte på någon skör, liten tråd.)

Jag klarar inte min mors påtagna hjälplöshet. Jag spyr på den. Efter samtalet med henne tidigare i dag blev jag tvungen att sätta mig ner. Jag började må så illa och fick sådan huvudvärk. Förut ville jag lösa, fixa, hjälpa - när jag trodde att det var möjligt för hennes problem att bli lösta, fixade, hjälpta. När jag trodde att hennes problem var själva problemen, och inte förstod att det i själva verket var hon själv som var problemet. Nu skiter jag bara i allting. Jag är så himla arg på henne och jag föraktar, verkligen hånfullt föraktar, hennes hjälplöshet och förmåga att alltid hitta något nytt, något mer att oroa sig för. Jag antar att vissa kanske tänker orsak och förklaringar, men NEJ. Jag skiter faktiskt i vilka faktorer som kan tänkas ligga bakom det beteendet. Det är en följd av samma insikt och en följd av åratal av hopplös kamp - i strider som aldrig ens var mina.

Men jag är inte sjuk. Jag kan bli uppriktigt ledsen över saker som händer i världen. Jag läser den mördade Sturebyflickans blogg och får tårar i ögonen. Jag ser barn födas i tv-dokumentärer och får tårar i ögonen. Jag älskar min pojkvän så att det värker i bröst och händer, och gråter. Jag förstår inte döden, förstår inte hur någon bara kan upphöra att existera. Jag förstår inte hur man kan göra människor illa. Det har visat sig att jag tror på karma. Så jag är inte sjuk. Ibland är det dock svårt att inte göra min mor illa - ibland vill jag såra och ge igen. Men jag får alltid dåligt samvete.

Jag fixar inte dväljande och fortsatt, evig, påtagen hjälplöshet; jag fixar inte tron på (och därmed strävan efter - det blir en självuppfyllande profetia) att allting alltid kommer att gå åt helvete, att hon aldrig kommer att klara av ens den enklaste saken och den ständiga oron över precis-jävla-allt.

Jag har verkligen ingen, ingen empati för henne längre. Det jag inte vill är att ha tappat den för andra. Hur bryr man sig utan att stryka med själv? Alla mår vi ju dåligt ibland och jag vill verkligen inte inte kunna känna med människor som behöver kännas med.