Fuckdamnit.

Jag fattar inte hur jag skall palla denna natt. Well, jag vet ju att jag pallat liknande nätter tidigare och jag vet ju att tiden går ändå, men ändå - just nu i denna stund undrar jag hur det skall gå, om morgonen någonsin kommer. Jag hade tänkt blogga, men jag orkar inte göra det särskilt mycket eller särskilt väl. Jag vet inte riktigt vad jag skall göra här på jobbet, jag får väl springa upp och ner i korridoren hela natten så jag håller mig vaken.

Jag skulle ha träffat Milismannen tidigare ikväll, för vad som skulle ha varit sista gången på ett tag. Men på kvällen ringde han och talade om att han hade glada nyheter, att han precis fått veta att han skulle få vara hemma en vecka till. Men han sa också att han skulle till humhumstad och hjälpa en kompis flytta a big thing ikväll och vi kom fram till att vi kunde ses imorgon istället. Vilket ju förvisso var bra i det stora hela - en vecka till är inte att förkasta; men jag hade egentligen velat och behövt träffa honom då, nu, ikväll. Jag har varit så ledsen idag och imorse och ikväll, jag hade behövt något som skulle ha skingrat mina tankar lite. Jag hade kunnat anförtro mig åt honom, det är inte det (och det har jag även gjort - sist vi träffades pratade vi båda både länge och väl och mer personligt och avslöjande om our-respektive-selves (tankar, drömmar, historia) än vi någonsin gjort); men det hade varit skönt att slippa, att få tänka på något annat. Men vi skall ses imorgon istället, jag skulle ringa när jag vaknat.
Men ändå.
Som att det inte räckte med det jag var ledsen över idag (se inlägg längre ner, jag orkar inte länka) - i mitt labila tillstånd när rösten bröts då jag sa att jag ändå hade velat träffa honom ikväll, sa jag även i pratet att jag saknade honom - och fick inget sådant tillbaka. Inte för att man säger det för att få höra det, men det hade varit skönt att få höra det ändå. Och jag vet, jag vet egentligen (det också) att det inte betyder att han inte saknar mig, att det inte betyder att han inte tycker om mig och heller inte han inte tål åsynen av mig - herregud, vi har träffats i nästan ett år nu, jag vet läget så pass i alla fall. Men ändå. Jag hade behövt höra det just då ikväll, som ett substitut för hans fysiska jag och som något bra på denna sketna dag.
Då grät jag en liten skvätt, somnade och försov mig.

Suck, jag vet att jag är trött och att trötthet+jag+några känslor överhuvudtaget inte alls är en vinnande kombination.

Åh, jag borde inte vara här. Jag borde vara hemma och sova. Jag måste kolla mitt schema och kolla när jag kan ta ut lite semester.

UPT.
PS. Okej, nu har även vi i Göteborg fått se snön - nu kan det få bli vår.