Get your jävla priorities straight, damn it!!

Alltsomoftast står jag fan inte ut med människor. Människor är så jävla dumma, insiktslösa och omedvetna att det borde vara skottpengar på många av er. Jag förstår inte! Jag förstår fan inte hur man kan jaga upp sig så jävla mycket över något så betydelselöst och oväsentligt som förlust av materiella saker. Över sådant som går att ersätta!?! Hur kan man sakna insikt om hur betydelselöst och meningslöst det mesta man äger egentligen är (alltså det mesta omkring en överhuvudtaget), var är insikten om att materiella ägodelar inte på något sätt är avgörande för en som person och ens lycka och väl och ve?????? Inte egentligen??

Fattar ni inte att det är när något allvarligt händer, att det är först då det är värt att reagera? Att det först då är värt att bry sig, brusa upp och slösa bort oersättliga nerver? Så länge ingen har dött, tagit livet av sig, brutit sig ohjälpligt, blivit invalid, drabbats av obotlig sjukdom, råkat ut för något brott, blivit hemlös o dyl, är det fan ingen som helst vits att gräva ner sig. Förstår ni hur lite som egentligen är värt ens nerver och hur många RIKTIGA skeenden det finns att reagera över? Satans materialister!
Det är ju bara saker, saker går att ERSÄTTA. Människor som står en nära (eller inte, de måste inte göra det, de kan likväl stå någon annan nära), de går fan inte att ersätta, så varför brusa upp så jävligt över förlusten av saker??? Ägodelar!! INGET som går att ersätta med pengar är värt att sörja över! (Men please, visa mig en återuppstånden fyrabarnsfar, din egen eller någon annans. Gör det!)
Saker/ägodelar går sönder, förloras, tappas bort och försvinner, that's life! Vad spelar det för roll??? Visst, jag jublar inte heller när min micro går sönder, favoritglaset trillar ut händerna eller älsklingsboken brinner upp - men det går att ersätta. Jag jublar inte men jag rycker på axlarna och blinkar fan inte ens - det är bara att stuva om i sin ekonomi lite (om man nu inte klarar sig utan saken) och vara glad att/om hälsan fortfarande är i lika mycket behåll som tidigare. Det går inte att få det ogjort, och så länge min hälsa är densamma, min Satanistkatt lever och frodas och andra jag bryr mig om/står mig nära inte blir skadade, dör eller råkar ut för något ogörligt TÄNKER JAG FAN INTE BRY MIG.
Ha lite jävla perspektiv, den dagen något allvarligt drabbar dig, dig eller dig (för det kommer det att göra, var så säker), kommer du att skratta åt och samtidigt förbanna dig själv för din jävla idioti och perspektivlöshet som fick dig att brusa upp så jävligt över en förlorad jävla tröja. Idioter!!!!!!

PS. Förklaring: En på jobbet blev av med en jävla påse (omärkt!) med sina arbetskläder och det fittade hon om hela jävla natten. Faaan alltså, det är inte ens något hon själv skulle ha behövt pröjsa för (om det nu inte hade varit så att påsen till slut hittades, till och med det!!). DUMMA, JÄVLA, GNÄLLIGA, TJATIGA, UPPSKRUVADE, INSIKTSLÖSA, SMÅSINTA SPÅN. Herregud, tacka fan för att jag jobbar ensam, jag hade blivit galen och glatt strimlat henne i stycken med en slö potatisskalare.

Men det här inlägget är HÖGST ALLMÄNGILTIGT - alla saker som går att återköpa för pengar är ersättningsbara och absolut icke för en sekund sorgvärda. Nej, hur mycket jag än shoppar vägrar jag se ett bestående värde i mina ägodelar och vägrar anse/inbilla mig att de på något sätt skulle vara avgörande för min existens. Aldrig någonsin.

PPS. Affektionsvärde är en annan sak - nu snackar jag vanliga ägodelar så försök inte ens.