Här spys ingen galla.

Well, well. Han kom, vi sågs, vi pratade. Och det kändes .. Inte så mycket. Helt enkelt. Knappt något alls. Kåtmötet var .. Trist. Otroligt märkligt att det var det, men det var det verkligen. (Är det något vårt sex ALDRIG har varit är det trist. Då kanske ni kan förstå förvåningen.)
Mitt nya fontänorgasmrekord (dvs nyaste) var liksom .. Ingenting. Tomt. Ihåligt. Beröringarna kändes ingenting, och främst undrar/undrade jag om han kände likadant?
Under hela kåtmötestiden tänkte jag Det här är sista gången vi har sex. Lustigt, undrar om han också vet om det? Undrar om han också känner det? Och undrar om jag känner så för att det faktiskt ÄR så, eller för att jag TROR att jag känner så?
DET handlade mina tankar om, till och med när orgasmerna var som starkast.

Jag vet inte. Ingenting kändes mycket, och det är ju aldrig ett bra tecken. Jag antar att jag blivit så lovligt less på allt att det nu runnit över. Permanent eller inte, jag vet inte. Men det är ju aldrig bra när inget känns något. Och när jag inte ens är ledsen för det.

Nu skall jag till min kära vän Hårdrocksskatan. Det känns fint.