JAG AVSKYR SÅ MYCKET MED MIN MOR.

Förmodligen fel tid att skriva nu, innan frukost och allt, men jag bär på ett sådant jävla agg mot min morsa att det inte är sant. Visst, det där att man skall uppskatta sina föräldrar och kommer att ångra sig och sakna dem när de är dead and beyond - visst. Men det finns saker jag alltid, alltid, alltid kommer att vara arg på henne över, saker jag alltid kommer att hysa agg mot henne för och saker jag kommer att kunna säga att där gjorde/hade hon fel. Massor med saker!

Det värsta är, det värsta är att hon inte fattar. Det värsta är att hon inte fattar att hon är orsaken till mina ätstörningar, till min dåliga självkänsla och förvridna självbild. Att hon inte fattar min kamp mot allt det nu, min kamp mot smalhetsen och insikten (efter 25 år!!) att smal inte är det enda som är rätt. Att hon inte fattar att det är pga allt jävla dravel och skit hon alltid har tjatat om - hur man som kvinna 'skall' vara, hur viktigt det är att vara smal och allt sådant jävla skit .. Vem kommer ens på tanken att något sådant är VIKTIGT ATT FÖRMEDLA TILL SIN DOTTER???? För INTE FAN fick min bror höra samma sak om sitt kön!
Och visst - hon har kunnat hantera denna 'sanning' och 'insikt', för det är hon själv som har kommit på den och valt den, det har varit hennes sanning och insikt. Men mig har hon prackat den på, mig har hon tryckt ner den i strupen på och jag har inte kunnat hantera den eftersom det varit hennes tankar och inte mina.

Och hon kommer aldrig att fatta att hon inte alls accepterar mig egentligen eller hur VIKTIGT det är för mig. Att hon inte accepterar mig som person, med mina tyckanden och tänkanden och hur min uppfattning om exempelvis vad som är vackert kommer fram i min personlighet och mitt utseende. Visst, jag kan prata med henne och prata och prata och prata och förklara och bryta ner det i gemener, och hon kommer till slut att förstå eller att tycka sig förstå eller att säga att hon förstår, men så fort en ny yttring av min jävla personlighet kommer till, en som hon inte redan har sett, är vi tillbaka på ruta ett. Och jag vill, jag vill så att hon skall förstå mig och acceptera mig, att hon skall släppa det där reaktionära tänkandet och alla sina förlegade inställningar till allt - (det kanske jag inte borde vilja och någon gång kanske jag till slut tröttnar) - men det gör jag. Jag vill så gärna att hon skall inse att hon har fel. att det finns fler sätt än ett och att inte 'alla' tycker det hon tror/hävdar att 'alla' tycker, att hon skall förstå att det egentligen är vad HON SJÄLV tycker. För hon är inte dum. Hon är inte dum.

För mig har allting alltid handlat om utveckling och naturlig förändring. Och även om jag nu tänker Nej, jag vill inte förändras har jag levt i över 25 år nu och vet att det kommer av sig självt när det är dags och att jag då kommer att välkomna förändringen, att jag kommer att ha skapat den själv - även om jag är ovillig nu. Det betyder bara att det inte är dags än! I grunden älskar jag förändringar för en förändring är för mig alltid en utveckling.
För flera år sedan klädde jag mig i färgstarka ravekläder kompat med Indiskakläder och hade garnflätor i håret - då var det det jag ville. Det var min första förändring, mitt larvstadie. Nu handlar allt om att jag skall komma underfund med allt det jag själv är, inte bara ta över ett färdigt paket. Det är det jag gör nu, det är det som dominerar min vardag och mina tankar. Jag tar reda på vem jag själv är, jag lär känna mig själv och älskar varenda sekund av det.
Och det är inte att jag velat gå emot henne, att det är därför jag gör det. Ni förstår, jag har alltid känt att jag är annorlunda än många. Jag har alltid gått med en känsla av att inte passa in och en känsla av att jag förställt mig för att ändå göra det. Och det är det jag har gjort. Förställt mig. För att passa, för att motsvara. När jag var yngre var nämligen hennes boja över mig tyvärr så stark, tillräckligt stark för att jag inte ens skulle go there annat än i någon enstaka tanke och utforska världen. Dessutom bodde vi i en liten skitstad, en riktig liten jävla skithåla (som jag åkt tillbaka till ett obefintligt antal gånger sedan min flytt därifrån; jag hatar stan så mycket som man bara kan hata en hatad stad).
Det är som en vän, Bögen, sa till mig för inte så länge sedan, en vän sedan gymnasiet:
Du är helt enkelt inte så mainstream.

Och varför kan hon inte förstå att bara för att hon inte är nöjd med en situation kan det faktiskt finnas andra som är det? Vi pratade i telefon igår kväll, och kom att prata om det här vädret som har rått i tid och evighet nu. Då sa hon: Om det ändå vore det enda som är fel i mitt liv, då skulle jag orka bry mig. (Subtilt gnäll, i vanlig ordning.) Och då sa jag: I mitt liv ÄR det det enda som är fel och jag vore jätteglad om solen ville lysa och det vore varmt. Nej, nej, då börjas det suckas och stönas om att det egentligen är en massa fel i mitt liv som jag lurat mig själv att tro att jag trivs med. Förstår ni!!! Hon sa verkligen så, och hon menar det så - hon har sagt samma sak i alla år.
Men jag trivs ju - jag trivs med mitt nattjobb, det uppfyller mina jobbkriterier (inte ha ett ansträngande jobb där man sliter en massa, vara ledig mer än man jobbar, inte så mycket social kontakt, jobba ensam. Till och med lönen är bra, särskilt med tanke på vad de övriga uppfyllda kriterierna innebär.), jag trivs med mig själv, jag trivs med mina intressen - jag skriver, jag tränar emellanåt när jag kommer in i det, jag uttrycker mig själv genom kläder och smink, jag har min musik och min underbara lägenhet som jag gjort i ordning alldeles själv, jag trivs med att vara självständig och självgående! Och visst skulle det på allt det vara underbart med någon som tyckte om en och som man kunde tycka om tillbaka och leva med, men kan jag göra något åt det själv??? Kan jag kläcka fram någon sådan bara av ren vilja??? Nej.
Men nej, eftersom det är saker hon inte kan tänka sig att man kan trivas med, då trivs jag helt enkelt inte. Ännu en 'sanning'.

Och på tal om det där med att vara självständig: I min mors ögon är det Åh, stackars dig som måste klara allt själv när du bor ensam och inte har någon. Men jag VILL klara allt själv! Jag vill klara mig själv och inte vara bereoende av andra - när det är något jag inte kan tar jag reda på det; först i sista hand tar jag emot ett färdigt paket med hjälp. Varför skulle det vara synd om mig för att jag är singel, det är ju helt sjukt?? Och dessutom blir man ju inte en färdig och uppfylld människa bara för att och så fort man har någon.
(Egentligen är det ju sig själv hon tycker synd om, hon lever också ensam. Skillnaden är dock att hon titt som tätt måste be andra om hjälp för både det här och det där - hon kan knappt spika upp en tavla själv.)

Det är så många saker mamma inte vet om mig, så många saker hon inte vet om att jag gör eller i vilken omfattning det är. Hon har ingen aning om hur stort och viktigt skrivandet alltid varit för mig, vilka basic grejer jag gör på dagarna - det är många gånger jag inte talar om för henne när jag skall göra något, för hon är så jävla tråkig och har en så jävla tråkig och gnällig inställning till allt att hon verkligen bara förstör och lägger en så ordentlig sordin över saker, att jag helt enkelt inte vill berätta något. Hon besudlar allt, besudlar det med sina suckar och stönanden, sin tråkiga inställning och oförmåga att glädjas (både åt andra och överhuvudtaget) och förstå.

Förstår ni att hon en gång sa Det är inte den du är, det är den du vill vara om min personlighet???? Förstår ni? Förstår ni hur jävla mycket det sårade mig, hur jävla ledsen det gjorde mig och hur jävla mycket det sved att än en gång få höra och förstå att hon aldrig kommer att förstå eller acceptera??
Det är också en anledning till varför jag inte talar om saker för henne: Jag vill inte, jag orkar inte än en gång få se, märka av och känna på det faktum att hon inte alls förstår mig och inte alls accepterar mig egentligen. (Precis som ovan: Jag trivs egentligen inte, det är bara vad jag tror att jag gör.)
Aldrig i livet att jag skall tala om för henne att jag skall tatuera mig igen nu i vår, till exempel. Nej, nej. Jag berättade inför min förra/första tatuering - men den var i sig omgärdad av självacceptans och hennes acceptans av mig och det var viktigt för mig att berätta innan.
Det var ju i alla fall inga dödskallar och sådant, sa hon efteråt.
Denna tatuering är också omgärdad av självacceptans, men det är av min acceptans av mig själv - det har inte hon något med att göra.

Hon är så .. Hon är uppvuxen .. Man växer upp, fogar sig i sina föräldrars vilja, går i skolan, går på universitetet, skaffar sig examen och jobb, träffar någon, gifter sig och skaffar barn. Och that's it, sedan sitter man där och i stort sett väntar på att få dö, för det är allt man har att göra och man har gjort det. Typ. Det finns mycket lite utrymme till individualitet.
Jag har inte följt den mallen.

Åh, jag orkar inte mer. Jag orkar inte mer. Visst, hon är min mor och allt är inte bara svart och helvete och elände, men hur kan hon vara så här omedveten, reaktionär och väck??? Hur???
Och det värsta av det värsta är att hon aldrig kommer att förstå eller tillstå att det är hennes fel och hennes felaktiga inställning till mig som har gjort allt det här. Varje gång jag försökt prata med henne börjar hon antingen grina eller säger att hon inte vill/orkar prata om det eller säger att hon inte menade så eller att det inte alls var så där eller så stort/omfattande som jag säger att det var, att jag minns/har fel.

Det är fan i mig den enda anledningen till jag skulle skaffa barn (förutom att min vän Annis:s barn, Jessipessi och Monstret, är så sjuuukt fina och underbara): För att jag vet att jag skulle göra ett bättre jobb själv.
Så är det. Och det är precis som min andra kära vän Eeeve säger om sina vuxna barn Åskan och Lisen: Det är när de blivit lite äldre och man kan prata med dem, det är då det är roligt. Precis min inställning.

Hur kan man vara så omedveten och inte kunna skilja verklighet och sanning och mångsidighet från ens invanda föreställningar, år efter år efter år, med mångsidigheten mitt framför ögonen på en?????????


PS. Och allt detta pga kommentaren jag fick i mitt förra föräldrainlägg, som jag nu tar mig friheten att publicera i detta inlägg:

Det borde vara avelsförbud på en del människor!! *arg*

Att hela tiden under sin uppväxt bli itutad hur fel (lång, kort, tjock, smal, ful, dum, etc) man är, sätter spår för livet. Även om man vet att orden man hör är jättefel, så kommer man till slut att tro på dom.

Själv har jag bara gjort ett fel (enligt min s.k far) - jag föddes!?
Undrar vem som bär mest skuld till min födelse? Han eller jag?
Men det är jag som får leva med den urusla självkänslan. :o(

Detta inlägg skrevs inte för att nån ska tycka synd om mig, utan för att du (A.P), m.fl. ska förstå hur fel dina föräldrar har, genom att läsa om ungefär samma problem fast med en annan "ingrediens".

Jag tycker att Du är vacker, A.P!
Sen får dina föräldrar säga vad fan dom vill!

Kram på dig bruden! ;o)

Tack för det, Cinsel! :)
Jag kommer att svara på din kommentar sedan (och korrekturläsa detta långa inlägg), men nu måste jag fan äta frukost :)