Suck ..

Nu har jag rufsat till mina gelélockar. Jag har fortfarande ingen lust att blogga, fast jag fortfarande har saker att säga. Jag är trött, på väg att bli sjuk och har sovit dåligt. Men anledningen till bloggorkbristen är främst att jag kämpar mot mitt självhat, igen. Fan också, jag trodde att det var över, efter 25 år trodde jag att det var över. Jag blir ledsen när jag inser att det inte verkar vara så. Men jag kämpar på och behöver fokusera på det och på att vända om tankarna.

Det är bra lustigt, jag vet vad jag ser i spegeln och jag vet vad som är sant och vad alla andra säger till mig och alltid har sagt - jag vet allt det där. Men inombords, inombords känns det ändå .. Likadant. Det är liksom tryggast så, verkar det som.
Jag känner mig tjock, fast jag vet att jag inte är det. Jag är inte smalast i stan och har aldrig varit; men numera drar jag strl 34 i jeans och det har jag aldrig gjort tidigare. OM jag överhuvudtaget lyckas hitta några jeans i den strl, vill säga. Igår gjorde jag inte det.
Men det är ju inte fel! Så jävla mycket är det inte (särskilt i höga klackar och ett bra självförtroende) och det varken avgör eller påverkar mitt människovärde och mina övriga kvalitéer - men det känns liksom usch. Främst för att de kläder jag äger knappt passar längre och för att det tydligen kommer att bli svårt att hitta andra kläder i vanliga affärer. Och då är det ändå 'bara' strl L det blir i de storlekarna. Det får mig att känna mig som en alien, för skall jag vara ärlig: Personligen känner jag mig inte så jävla stor. Jag ser det inte. Att då inte hitta kläder i affärerna (inga Cheap Monday-jeans igår på Weekday för min del) får mig att undra och tvivla på mig själv och mitt förstånd - Inbillar jag mig bara allt? Inbillar jag mig att jag är snygg? Vänder sig folk om på stan efter mig, puttar de varandra med armbågarna i sidan, pekar på mig och skrattar? Kolla så hon rullar fram på gatan, fy fan, ser hon inte hur hon ser ut? Hon tror ju att hon är hur snygg som helst, herreguuuuuud! Grotesk är vad hon är, valkig och dallrig och grotesk och ful ..
Jag vet, jag VET att det bara är mina egna tankar och att ingen annan tänker så om mig, jag VET DET. Och jag vet att allt beror på min barndom, min uppfostran och mina föräldrar - min ständigt späkande-sig-själv mor, som tycker att har man ätit för mycket till lunch behöver man ju inte äta mer resten av dagen så jämnar det ut sig, som konstaterar varje viktuppgång (min) och gläds åt varje nedgång vare sig jag svultit mig i en månad och levt på bara en påse Nutrilett om dagen (=100 kalorier. Det gjorde jag när jag var 20. Jag var svimfärdig hela tiden och låg i stort sett bara ner i soffan. Men jag gick ner nio kilo. När jag var 16 levde jag på äppelcidervinäger i några veckor - då gick jag ner åtta kilo.) eller inte. Lustigt nog var det inte riktigt lika bra när jag hade tränat mig ner till en nedgång och hade min snyggaste kropp ever - tjejer skall nämligen inte ha muskler, ser ni. Det tycker inte min mor.
Och en far som i mina tonår inte missade många tillfällen att tala om att jag inte borde äta det där och inte äta så mycket, att jag borde tänka på min vikt och att jag är tjock och borde banta. (Skulle jag publicera en bild på honom skulle ni nog alla dö. Han rullar fram på gatorna, och inte så där inbillat som jag gör utan på riktigt - han är asfet.) Och som än idag goes on, han också. Apropå ingenting frågade han för ett tag sedan om jag brukar dricka öl. - Ja? - Det borde du vara lite försiktig med, för du vet - öl göder.
Jag hade inga föräldrar som talade om för mig att jag var fin oavsett och att jag var vacker, duktig och bra oavsett. Men så klart, konfronterar jag dem nu menade ju ingen så där, ingen menade något illa, klart att du är vacker och jättebra och smart som du är, klart att det är viktigast, klart att jag tycker det och klart att jag alltid har tyckt det, jag menade inte alls så, det trodde jag att du förstodddddddddd .. Bla, bla, bla.

Jag har aldrig tidigare haft strl 34; när jag tidigare varit som 'tjockast' hade jag strl 33. Och min bästa storlek var 31. (Och igår fanns det en massa 31:or överallt.) Jo, jag vet, det skiljer typ bara ett par centimeter mellan varje storlek, det är inget att bråka om ..
Jag är nog mest trött, tror jag faktiskt, helt ärligt. Det blir bra, allt blir bra bara jag får vila och sova ut, och hittar ett par jeans som passar. När jag gjort det kommer jag att se att jag är snygg i dem, snygg som fan - strl 34 eller inte. Och har man hatat sig själv i 25 år fram tills nyligen, klart som fan att man får svackor i början av The new age.

Försökte få till bra bilder på lockjävlarna, det gick så där ..

(Måste höja upp luggen mycket mer än så där .. )