Panik.

Har nu (istället för att plugga) suttit på olika hemsidor som på olika sätt handlar om Umeå, och man kan väl säga att jag minst sagt har panik. Det verkar så litet!! 1oo.ooo invånare!!?!!!! Gud. Tänk om jag inte trivs? I går, under ett samtal med Hårdrocksskatan, berättade jag att jag i en bok hade läst att 'Chansar man inte får man bara det man förväntar sig. Inget mer.'. Detta känns som ett ypperligt tillfälle, ett typexempel på när man borde chansa. Bär det så bär det, brister det inte så bär det. Men jag vet inte. Tänk om jag inte trivs? Förvisso har jag ju inte bestämt mig än (långt därifrån!!), men så länge jag inte helt och hållet förkastar möjligheten är det ju inte omöjligt att jag sticker dit. Tre år. Hjälp. Jag vet att 1/3 av Sverige finns efter Umeå, men för mig känns Umeå ändå som världens ände. Detta program jag vill gå finns även i Stockholm, men fan - Sthlm vill jag inte till, då drar jag hellre till Umeå! I Sthlm skulle jag med mycket stor säkerhet få bo i typ Rinkeby eller någon annanstans långt utav helvete för att det inte finns några andra lägenheter. I Umeå skulle jag kunna skaffa en egen liten lägenhet eller bo i studentkorridor eller vad som - allt ligger ändå nära, det är min poäng.

Nej, nu får jag sluta dravla. Jag vet inte vad som skall hända; jag får fundera mer och jag har gott om tid för det. Dessutom är det ju inte så att någon har erbjudit mig en plats och bara väntar på mitt svar.