Well, well, well!!

Jag har haft en så fiiin dag idag. En jättefin dag! Har varit i stan och handlat hem nödvändigheter (mat, kattsand, mm), har gjort upp en finfin budgetplanering anno vår 2008 (snarare renskrivit den jag skrev för några veckor sedan), kollat upp lite allmänna grejer runt andra grejer (ni vet sådant där småplock man behöver kolla upp men i stort sett aldrig kommer sig för? Sådant .. ) och så slutligen ringde jag till tatuerarstudion jag valt ut som den som i vår skall få äran att pryda min vänstra vad/smalben/whatever - allt det där som går mellan fotknölen och knät, you know.
Eftersom jag alltid bär med mig ett litet, litet mått av nervositet när det gäller sådana saker som tatuerare lyfte jag bara luren och ringde, utan att tänka efter. (Fråga mig inte varför nervositet, jag tror att det beror på något mått av ovandrad mark. Typ. (På fler sätt än ett, hahaha.)) Jag kollade upp numret och bara ringde, och mer var det inte med det. Det där med att tjuren vid hornen, ni vet? Ni vet?? Jag tog en hel tjurkoloni. Men jag fick veta att det bara var att komma upp, och om man anser det vara att ha kommit långt - well, då har jag kommit långt. Personligen anser jag nog det vara det.

Nu skall jag gå dricka mitt te, som bör vara svalt nog vid det här laget. Lite senare skall jag äta upp resten av gårdagens Hårdrocksskatepizza, och sedan skall jag kanske läsa någon bok eller så. Jag vet faktiskt inte. Jag måste egentligen ringa IKEA:s kundtjänst med, men så var det det där med de där grejerna man behöver ta tag i men i stort sett aldrig kommer sig för .. Haha.

Ta-ta!

PS. Nej, det känns fortfarande ingenting. Ärligt talat. Det känns bara skönt, och jag antar att det ju säger mycket om läget före och läget efteråt. Ja, jösses. Hej då!

PPS. Och så var det en söt och lika svartklädd kille som jag var/är svartklädd tjej, som log mot mig på bussen idag. Vi skulle av vid samma hållplats (Brunnsparken, ooooh). Han log och jag log, han log och jag log, och så han och så jag och så turades vi om så där ett tag - men när bussen sedan hade stannat och vi hade gått av visste jag inte vad mer jag skulle göra, så jag gick dit jag skulle (in i Nordstan). Synd, men vad fan gör man? Inte skulle man väl kunnat börja prata, neeej då. Prata!? Det här är 2008, vem pratar med främlingar nuförtiden? Jag får väl hoppas hitta hans blogg, hahahahaha.