Det värsta med att vara så trött som jag ständigt är är (för mig) att jag glömmer saker. Att jag inte kommer ihåg saker. Människor, vänner, berättar saker för mig som jag i efterhand inte minns annat än vagt. I första taget minns jag dem ofta inte alls - det är först när någon säger något, jag ställer fel fråga och får rätt svar, som jag vagt får upp något minne av att denna person har sagt något om detta. Men jag vet fortfarande inte vad personen har sagt .. så jag låtsas. Anlägger en dum min, suckar åt mitt eget misstag och säger: 'Ja, just det.'. Det är hemskt - hemskt för mig som egentligen och i vanliga fall har ett superminne, där jag minns allt folk sagt till mig och jag till dem. Och hemskt för andra - jag själv skulle bli jävligt sur och ledsen om jag berättade något viktigt för någon och sedan fick berätta det igen .. och igen. Man förväntar sig ju att andra skall minnas viktiga grejer man berättat!
Dessutom är jag trög som en rostig båt och kopplar ofta inte alls vad folk pratar om och berättar för mig om saker och företeelser. Ofta känner jag mig bara tom och vet inte alls vad jag skall säga om vad det nu må vara. Bortkopplad, liksom.
Nu skall jag ringa och väcka min pojkvän och sedan själv dimpa i säng. Tänderna borstade jag på jobbet och sminket tänker jag verkligen inte lägga ner energi på att ta bort .. vilken energi, liksom?
Min pojkvän .. Tänk att jag har pojkvän!?! Hur fan gick det till? Åh. Finaste han .. <3 <3
28 oktober 2008
Det värsta.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Dåligt minne och extrem tröttet är förtecken på att bränna ut sig!!
Se upp, för jag och flera vänner har varit där!
Får hoppas att din kille ger dig lite energi iaf!
Lova bara att du lyssnar på din egen kropp och tar hand om dig själv!
Shy.
Åh, rara du. Jag vet, jag vet. Men vad skall jag göra? Jag biter ihop för att klara de här elva veckorna som är kvar, jag biter ihop för att lyckas ta mina CSN-poäng. Jag behöver bara klara elva veckor till och sedan är det över. Jag har liksom inte så mycket till val, du vet - inte med tanke på att jag vill börja plugga och ta tag i den delen av mitt liv på riktigt nu och lämna jobbet och aldrig mer återvända. Gör jag inte så här, kan jag inte göra det. Win some, lose some - som det heter. Men det är inte roligt, det är det inte. Men det måste gå. Sedan skall jag vila. Jag har nedräkning på alla möjliga vis - dagar, månader, jobbnätter, viktiga händelser -, allt för att muntra upp mig och uppmuntra mig att fortsätta och orka det här sista nu. Jag måste, jag måste.
Men det är tur att jag har ***, för han GER mig massor med energi. När vi träffas i varje fall, så här emellan gångerna blir jag lite matt .. men så har jag jobbat tre nätter till, också.
Puss och kram. Om du vill 'får' du oroa dig för mig, men jag gör så gott jag kan. Och jag är otålig och vill inte ta det lugnare, att det skall gå långsammare. Det är bara att förlänga och fördubbla plågan, det skulle INTE underlätta.
Miljoner kramar och tack för din omtanke.
Skicka en kommentar