Om Blondinbella.

Flera gånger har jag (på skämt) sagt: "Jag och min pojkvän har ett mycket harmoniskt förhållande. Det vi bråkar mest om är Blondinbella." och skrattat. (Det är i och för sig sant.)

Tidigare i dag sprang jag på en blogg som skrev om den där flådda minken Blondinbella fick kastad mot sig i helgen av två djurrättsaktivister. Jag lämnade en kommentar på den bloggen (där ni även kan se den aktuella videon).

Men först och främst: Det förhåller sig nu på följande vis att jag tillhör det gamla bloggardet (="blogg-gardet"), de som har bloggat läääänge och som för ganska många år sedan var med om den där fabulösa övergången från ströskrivandet i varandras kommentarsfält till att hålla sig till inläggets ämne, där inlägget fanns. Så uppstod en struktur och så möjliggjordes följandet av den i ett inlägg givna diskussionen. Således är det absolut värsta jag vet vad gäller bloggar att många numera har återgått till det där sammelsuriet av kommentarer som blir när man skriver svar på kommentarer och diskussioner i varandras bloggar istället för i en och samma, så att man inte kan följa en diskussion. Som om bloggen vore Lunarstorm eller något. Jag lägger därför istället upp svarskommentaren jag fick från den bloggen - och svarar på den - i detta inlägg. (I vanliga fall brukar jag helt enkelt bara avvisa sådana kommentarer. Så mycket går de mig på nerverna.)

Så, nu går vi vidare.

Skärmdump:




Det finns en massa saker jag invänder mot här. För det första anser jag det vara en subjektiv åsikt vad man tycker om det Blondinbella representerar. Fast en ännu mer subjektiv åsikt, och den viktigaste av alla, är förstås vad man tycker att hon representerar. Min pojkvän tycker till exempel att hon representerar en bortskämd Stureplansbrat; jag håller inte alls med. Två subjektiva åsikter.

Jag anser inte att hon är en dålig förebild. Snarare anser jag att hon är en bra sådan, med alla peppande uppmaningar om att man kan nå dit man vill, all uppmuntran och tron på driftighet och ambitioner, att satsa på och jobba mot sina drömmar och mål, att tro på sig själv, tycka om sig själv, sköta om sin hälsa osv. Visst, ingenting som inte har blivit sagt förut, men det skadar aldrig att sägas igen! Dessutom vågar jag mig på ett påstående att det fortfarande är många, många (inklusive jag själv) som behöver höra det där ytterligare några gånger.

Vidare anser jag att även ens åsikt och ställningstagande gällande städhjälp är subjektiva. Det står inte hugget i sten någonstans att städhjälp är fel, fel, fel. Vem städar skolor? Arbetsplatser, kontor, parker, gym, vårdcentraler, sjukhus? Alla de där ställena kanske skall städa sig själva, eller skall de kanske också städas av oavlönade frivilliga, så som majoriteten privata hem blir? Exakt vad är det för fel på att anställa någon, att ge den personen möjlighet till jobb och lön och att därmed samtidigt ge sig själv tid att göra annat? Är alternativet att inte ge detta möjligtvis bättre? Om man kan och vill? Invändningen mot städhjälp brukar vara att det är "förnedrande" och att "man skall städa sin egen skit". I det läget tycker jag att man bör ta och fundera över vad det är för åsikter och värderingar man själv hyser mot dem som utför dessa jobb. Jag ser det på intet vis mer förnedrande att städa en skola än att städa ett hem. Det är ett jobb, det är lön och det är skattepengar.

Vidare tycker jag att man i så fall borde ge sig på alla köttätare också. Det är också en fruktansvärd industri och djuren lider nog inte betydligt mindre där. Om man nu skall vara konsekvent, vill säga. Tänk vad de i videon skulle ha att göra om de skulle gå runt och kasta köttfärs på alla som i sina bloggar proklamerat att de äter kött, att de tycker att det är gott och att de ämnar fortsätta göra det? Hjälp, det skulle ta tid! (Då skulle de verkligen behöva städhjälp; inte skulle de då hinna vara hemma tillräckligt länge för att städa själva.) Jag anser det vara en inkonsekvent åsikt, den som på ett icke eftertänksamt vis hysts både en och två gånger: att hata päls samtidigt som man äter kött och bär läderskor. (Visst, läder är en biprodukt, men kött är det INTE.)
Dessutom förstår jag mycket väl att hon sprang iväg! Vem skulle inte ha gjort det? Vad skulle hon ha gjort: "rambokastat" sig och räddat alla? Kastat sig och fångat minken? Tacklat killen? Det är väl självklart - till och med naturliga instinkter, vågar jag påstå - att springa iväg i ett sådant läge. Jag skulle också ha gjort det. Dessutom har hon social fobi. "Jättebra" jobbat, hörrni.

Och slutligen anser JAG att aktionen inte var det minsta "rolig". Jag anser att den var motbjudande. (Min subjektiva åsikt.) Är att kasta en död mink (eller motsvarande) på någon verkligen det bästa sättet att få den att "inse sanningen" om något? (En "sanning" är för övrigt ett stort, filosofiskt problem.)
Med vänner som dessa djurrättsaktivister i videon, behöver demokratin inga fiender. Idioter!