Det går i vartannat.

Ofta när jag är trött är jag ledsen. Det går liksom hand i hand. Just i dag är jag även missmodig och funderande och jag orkar inte .. jag orkar inte riktigt. Jag tänker på min mamma i morse, jag tänker på min pojkvän, jag tänker på skolan och på mina kompisar som jag knappt träffar. Och jag tänker på mig själv, på hur jag bara måste få vara ifred nu, nu får det vara bra ett tag. Jag behöver lugn och ro. Men det är så svårt, för samtidigt behöver jag ju andra saker också. Kärlek, samvaro, umgänge, sex. Och tid .. mest behöver jag tid! Hade jag bara haft mer tid, hade jag hunnit med mycket mer. Lite grann som det där: Drink coffee - do stupid things faster with more energy. Eller tja .. Det är i alla fall ett roligt uttryck!

Jag tänker på min mamma, på hur hon såg ut när hon stod och väntade på att vinka hej då till mig i morse, innan bussen jag satt på for vidare till universitetet, medan hon stod på centralen och skulle med en buss som inte skulle avgå förrän om en timme. Hur jag plötsligt drabbades av ett styng av den där (för) välbekanta, medömkande empatin, den där då jag känner att jag kanske gör något fel, kanske beter mig fel. Men jag vill inte, jag vill inte ta på mig sådant som inte är "mitt". Jag tänker på inställningen jag tänkt mig att jag skall ha: Att tänka på allt som om det rörde en främling och inte min mamma. Kanske kommer det att göra att jag blir mindre irriterad på henne, om jag inte tänker på de saker som jag vet gör henne till henne. Kanske kommer det inte alls att fungera.

Jag tänker på att jag i går kväll gravt generellt kom fram till att två saker krävs som någon slags förutsättning för det mesta, däribland barnuppfostran: inte en massa negativ stress och att man är lycklig. Är man olycklig resulterar det i sig självt i negativ stress, och är man olycklig märker barn det. Märker och sedan tar på sig och vill kompensera och göra bättre och göra bra. Tar ansvar för sådant som inte har med dem att göra och inte beror av dem. Som de inte kan rå på. Man gör det liksom lättast för sig själv och sitt liv om man undanröjer vissa grundläggande hinder: se till att själv vara lycklig och nöjd med sitt liv. Sitt övriga liv. Jobb, vänner, boende, personlighet, partner. Självförtroende är också viktigt, då det också smittar - både det bra och det dåliga.

På sistone har jag faktiskt tänkt mycket på barn. På att jag vill ha barn, på att jag vill ha dem för att visa att jag nu vet att det går att göra bättre. För att visa att livet inte måste bli på ett visst sätt, att det inte måste bli olyckligt och att jag inte alls kommer att få en "djävulsunge som är som du och att då kommer du att få se hur det är". Naturligtvis handlar det där om revansch.

Fram till för bara några år sedan trodde jag helt säkert - så där som man tror när man tror att man känner till hela sanningen, det enda sättet den kan vara på - att alla vuxna var så där. Att man blev så där när man blev "vuxen". Ledsen, nedstämd, tystlåten, ointresserad, tvär, ständigt allvarlig och aldrig glad. Att man inte skrattade och inte lyssnade på musik och inte såg på filmer och inte brydde sig. Att man kopplade bort världen. Att kärlek i hemmet bara inte fanns, att det var något det helt tvärt ljögs om i tv och tidningsreportage. Att alla var olyckliga. Jag förstår nu att man inte automatiskt slutar älska sin partner (om man nu någonsin har gjort det, till att börja med) och bara fortsätter att leva ihop av någon slags plikt- eller skuldkänsla. (För varför skulle man? Det är inte RÄTT.) Att vardagen inte per automatik måste övergå från något trevligt och bra till något liksom själsligt nödtorftigt, något knappt och absolut inte glädjefullt.

För bara några år sedan hade jag ännu inte förstått det där att umgås med sin familj. Att vilja umgås med sin familj, hallååå .. Va? Seriöst: Va? Det var mig bara totalt främmande, ungefär som att stå framför ett slags djur man aldrig hade sett innan, som hade armen där näsan skulle vara och näsan på knäskålen. Så där att man tittar och inte alls kan greppa trådarna i vad det är man ser .. Kan det verkligen vara på det viset? Hur? Jag hade ju aldrig någonsin varit med om det.

Just nu känner jag bara ett sådant enormt behov av att skapa min egen sanning. Nu när jag förstår att man inte automatiskt blir olycklig och inåtvänd och ledsen och en massa andra adjektiv jag bara inte kan komma på nu - för att det gör för ont att tänka alltför mycket på min olyckliga moder; nu när jag förstår att det inte är normalt (eller sant, för den delen) att säga att "Barn är det värsta som finns, skaffa inte barn" till sina egna barn. Jag vill skapa min egen sanning. En del av den är: Man har ett ansvar för sitt eget liv och man har alltid val och det hade inte behövt bli så där. Jag föraktar din apati och din svaghet. Så mycket är bara ursäkter och det har gjort mig så himla ont.

Jag kommer från ett olyckligt hem och det gör mig fortfarande både förtvivlat ledsen och förlamande arg. Jag känner mig berövad saker: känslor, upplevelser. Kärlek. En riktig vuxenvärld. Visst, jag inser (och anser) helt klart att det är som det är med den saken och att det enda jag har att göra är att göra det bättre själv. Jag önskar bara att det vore lätt att för gott lägga undan detta någonstans.


Obs: Jag gör inget anspråk på att kunna uppfostra barn. Det jag har är allmänt vett, dåliga erfarenheter och egna önskemål jag önskar hade uppfyllts.