En bekännelse.

Jag vet inte. Jag vill skriva, jag vill berätta saker, berätta hur det är, vad som händer .. Men det är svårt. Supersvårt. Förr i tiden, när blogga var någonting jag gjorde med genuin glädje (nu är det väl mer en vana, även om jag är en periodare), kunde jag berätta allt. Allt, allt. Men sedan smög sig något lock på, någon lust, behov eller vad man nu skall kalla det, att hålla allting privat. Kanske var det någon slags backlash, en oundviklig effekt av det som tidigare hade varit. Jag vet inte.

Men jag skulle vilja kunna berätta. Jag skulle vilja kunna berätta att min pojkvän gjorde slut med mig för två och en halv veckor sedan, att han oväntat och bryskt tog mig ur illusionen att vi hade ett bra förhållande. Ett stabilt förhållande, ett etablerat. Jag skulle vilja berätta hur otrygg jag känner mig med honom nu, även om vi "blev ihop" igen ett dygn senare, då han lyckades vakna ur sitt paniktillstånd. Jag skulle vilja kunna berätta hur det känns när jag är arg på honom, förtvivlad, ledsen eller misstroende. Jag skulle vilja berätta hur sviken jag kan känna mig, hur olika varandra vi är på en del sätt. Hur jag är syndländskt temperamentsfull och intensiv, hur han är norrländskt sävlig. Hur vi stressar varandra med våra respektive sätt att vara. Hur han är rationell och icke i kontakt med sina känslor, och hur väl jag känner och styrs av mina. Jag skulle även vilja berätta hur otroligt intelligent han är, hur bildad och klok han är. Hur rolig han är. Vilket fantastiskt sex vi har, mindblowing, otroligt. Hur mycket jag älskar att sova och vakna bredvid honom. Hur han är som allra, allra finast då. Jag skulle vilja berätta om hur ledsen och arg jag emellanåt är för att han reste bort nu, mitt i vår kris. I en hel MÅNAD. Hur jag inte håller med om den handlingen, hur jag känner mig bortprioriterad. Hur jag känner att han i detta satte sig själv först, hur jag känner att han jämt gör det .. för att först därefter fylla i luckorna som blir över. Hur obeveklig han tycks i det. Hur jag inte känner mig viktigare än något annat i hans liv, trots att han säger att jag visst är jätteviktig. Hur viktig han är för mig, och att han möjligtvis är viktigare för mig än jag är för honom (ingen tävling, men ändå). Hur jag råkar börja gråta medan jag skriver detta. Jag skulle vilja berätta hur mycket han betyder för mig, men hur våra behov skiljer sig åt. Vi har båda behov av att vara ensamma, men jag är ensammare än han. Inte på ett dåligt sätt, utan att mitt behov av det är bättre tillfredsställt och därför har jag mer tid, lust och ork att träffa honom. Jag har även ett större behov av närhet och umgänge i sig. Hur irriterad jag blir över att i teorin varenda en av hans söndagar är uppbokade av intressen. Hur jag delvis kanske brister i förståelse. Hur mitt största intresse kanske är att läsa. Hur jag kan känna mig hämmad av honom på olika sätt, för att han är så fast i sin smak och hur jag påverkas av det. Hur jag är mer lekfull i mitt sätt att klä mig och se ut, och hur han har sett likadan ut, i svarta kläder som alltid har sett ut som hans svarta kläder, i hela sitt liv. Hur ledsen jag blir över tanken på att det inte skall vara vi. Att jag varje dag funderar över hur det vore om det tog slut och tänker att det kanske kommer att göra det. Att jag kanske kommer att göra det. Hur han har fått upp min medvetenhet om att det kan ta slut, och hur orsaken till den där paniken nu har flyttat över på mig, hur mycket jag tvekar över oss. Det känns inte likadant, ingenting känns likadant. Och så skulle jag vilja säga att det gör mig ont att inte få någon större förståelse från hans vänner (av det jag vet om i alla fall), men hur glad och lättad jag blir över att få det från mina. Hur arg det gör mig att höra något om att "bita ihop" eller "bara acceptera"; hur jag är en förändrare som inte gillar tanken på eller handlingen att finna mig i saker jag inte gillar. Hur vi påverkar varandra: hur kall han blir när jag blir för känslosam i form av ledsnad eller ilska, och hur ledsen jag blir när han blir kall. Hur vi påverkar varandra på det där dåliga viset och hur alla sådana saker får mig att tvivla. Att jag funderar en del över hur någon annan, någon som passade mig bättre personlighetsmässigt, skulle vara. Hur duktiga vi ändå är på att prata om vårt förhållande och vilja fixa det. Att jag skakar när jag skriver allt det här. Att jag älskar honom mycket, och hur det gör allt desto ondare, smärtsammare, svekfullare, värre. Hur otroligt mycket jag har gråtit.
.. Det kanske inte är han, ändå. Det kanske ändå inte är han som är han. Det har visat sig vara en möjlig verklighet.

Och mitt i allt detta berättade jag faktiskt precis som det är. Varsågoda.

Detta är hårt och tungt för mig, och därför valde jag att korrekturläsa det bara en gång. Det är möjligt att det blev en alltför lång svada, men det är något jag inte förmår redigera. Detta är inte en text, det är en bekännelse och därför får den förbli precis som den är.