Personligt.

Det är faktiskt "rätt" hemskt att ha den slags relation till sina föräldrar som jag har. Jag skall träffa min mor för middag och samvaro i morgon kväll, och jag fasar för det. Efter vår förra "samvaro" för en månad sedan kunde jag inte förmå mig att ringa henne på två veckor, och jag undvek även hennes (fåtaliga) samtal. Jag tror att till och med hon själv insåg att hon hade gått för långt då. Sedan dess har jag ringt henne kanske två gånger. You do the math.

Detta är förstås inget nytt - vi har haft problem i en bra bit över tio år. Det är så svårt det där: När man är barn, litar man blint på sina föräldrar; de är ens måttstock och hela ens uppfattning om hur världen är beskaffad. Men sedan växer man upp, ser andra saker och (många) andra människor, upplever världen. Ens ögon öppnas och man lär känna sina föräldrar för de människor de är. Och jag har kommit att ha så svårt för så mycket hos min mor. Det är så mycket jag inte tål och så mycket jag inte har något till övers för längre. Jag känner sedan länge näst intill noll sympati för henne och hennes öde. Hon är (bland annat) den mest negativa, inskränkta, fördomsfulla, självömkande och - inte minst - passiva personen jag känner.

Mitt största mål i livet - med allt vad det innefattar - har länge varit att inte bli som min mor . Det är ganska hemskt.