SJÄLVFÖRTROENDE.

Världen är en mycket vackrare plats sedan jag bestämde mig för att sluta hata mig själv. Märk väl: inte bara bestämde mig för att försöka, utan bestämde mig för att SLUTA.

Jag stod och väntade på bussen imorse, och världen var så vacker. Det var en frostklar morgon; jag tittade upp mot skyn, lät blicken vandra från en stjärna till en annan, lät hänförelsen över de enorma avstånden finnas i bröstet och bara var. Bara var så jävla nöjd med mig själv och så glad över att vara det. Så glad över att inför mig själv få vara den jag är, med just mina speciella egenskaper och egenheter. Jag var faktiskt det, verkligen.
(Jag ristade in mitt namn med nageln i frosten på skylten vid busshållsplatsen. Och ritade ett hjärta runt, om och om igen.)

Imorse på jobbet, och likaså igår kväll, bestämde jag mig för att bara vara. Jag skulle bara vara mig själv och inte tänka några negativa tankar om det. Jag pratade och skrattade med personalen både igår kväll och imorse. Under skratt och leenden bytte jag nu på morgonen till mig en matlåda med stuvade makaroner - en rätt jag formligen avgudar men själv inte har lagat på flera år - mot min matlåda med lasagne som jag aldrig åt upp inatt. Och jag tyckte inte alls att det var jobbigt, jag tyckte inte alls att det på något sätt var fel att göra så. Inte för en sekund tänkte jag Fan, det där är så typiskt dig, varför måste du vara så jävla typisk dig hela tiden??? som är tankar jag annars alltid tänker. Att allt jag gör är fel, att alla skämt jag drar är fel - inte för att det i sig verkligen är det utan för att det är jag som gör det. Det är jag som kommer på det där, det är jag som får för mig det där, det är ett uttryck för min personlighet och därför är det fel.

Men nej. Nej, tamejfan. Inte mer.

Bussen störde mig när den kom. Ännu mer störde den mig när den sedan körde iväg vinglande, med en chaufför som gasade och bromsade om vartannat och vinglade ännu lite till som om han var full. Det kanske han var, vem vet. Synd i så fall, för hans del, på en så vacker morgon.

På bussen tänkte jag på ännu en sak. Eller jag konstaterade snarare fakta:
Okej att man nu har ideal om exempelvis den perfekta egna kroppen. Det är okej. Men det är inte okej om det i samma veva innebär att man inte tycker om sig själv, att man inte duger om man inte har den perfekta kroppen, eller har den och förlorar den. Det är inte okej att man inte tycker om sig själv utan den, att man inte tycker om sig själv för den man är som person, oberoende av kropp.
(Om det nu är kroppen som är ens issue, det kan lika väl vara jättebra betyg eller antalet nära vänner. Eller vad som helst.)

Och det känns inte alls läskigt att tycka om och acceptera sig själv. Inte nu, inte längre. Jag hoppas att detta inte bara är nyhetens behag, att detta inte bara är lyriska nu och så det gamla vanliga sedan. Jag hoppas verkligen inte det!
Jag tänker fortsätta med detta, jag tänker fortsätta att aktivt och medvetet fokusera på att inte tänka negativa tankar om mig själv så fort jag säger eller gör något. Att bara vara mig själv, säga och känna och tycka och göra det som är jag, och inte tänka negativa tankar om det.