Jag blev så jävla rädd.

Igår (lördag) hände något som gjorde mig vettskrämd.
Vi kan börja med att upprepa att jag ju på sistone inte mått bra alls, fysiskt. Jag har varit trött och seg, totalt aptitlös och fast i ett evigt mörker. Ute alltså, mörkret ute har känts evinnerligt och fullständigt - apokalyptiskt, som jag börjat kalla det på senare tid.
Nåväl. Igår (lördag) kom jag hem efter att ha jobbat andra natten och jag var helt slut. Satanistkatten fick mat, jag tog av mig sminket & borstade tänderna och sedan var det bums i säng. Jag somnade på två röda, och kände mig inte konstigare/tröttare än vanligt.

Kl 13 vaknade jag, extremt kissenödig och halvt medvetslös av trötthet. I trötthetsdimman la jag märke till att jag hade väldigt ont i magen. En mycket märklig smärta, tyckte jag, då jag inte alls kunde definiera eller beskriva den - det gjorde bara ont, ont mitt i magen. Som en boll eller en cirkel av smärta mitt i magen på framsidan av underlivet, typ. Jag gick upp och kissade (fick pressa ut kisset, till och med det) och la mig sedan igen. Eftersom jag var så trött tänkte jag att jag säkerligen skulle kunna somna om ändå, smärtan till trots. Jag tryckte en kudde hårt mot magen (något jag generellt tycker hjälper), blundade och väntade på sömnen. Några minuter senare började jag ändå tänka lite på smärtan, hur märklig den var och vad den kunde bero på. Jag tryckte lite på magen med fingertopparna, där smärtan var, för att känna om det möjligtvis var så att tarmarna var hårda (=förstoppning). Några kläm senare kunde jag konstatera att så verkligen inte var fallet, något som även stämmer överens med min bajslista (jag har ju IBS med sådana besvär till, så jag måste föra en sådan) - jag kunde i princip inte vara förstoppad.

Då började det riktigt otäcka. Inte ens en minut (som det kändes) efter mitt klämmande kände jag det som att smärtan eskalerade lite. En sjukdomskänsla infann sig, en försämring. Jag kände mig plötsligt inte bra. Tidigare hade jag ju bara haft ont i magen, men nu kände jag mig plötsligt dålig. Jag rusade upp, sprang till toan och satte mig där. (Jag noterade att det var bright solsken ute och förbannade nattjobbsguden.) Jag minns också att jag inte kunde räta på kroppen medan jag sprang. Jag satte mig ner på toaletten. Känslan utvecklade sig snart ytterligare och smärtan spred sig liksom i kroppen. Den ökade i styrka samtidigt som jag verkligen kunde känna ett illamående stegra sig nerifrån den ursprungliga smärtpunkten, över naveln, midjan, magsäcken och bröstet. Herregud, jag kommer att spy, jag måste spy, tänkte jag. Smärtan blev samtidigt starkare och starkare, känslan av allting blev starkare och starkare och illamåendekänslan/spymåstet kom mer och mer över mig. Till slut kände jag behovet ända i munnen, men jag visste att jag inte hade något i magsäcken att spy upp (pga aptitlösheten hade jag bara ätit ett par varma mackor natten innan och varm choklad på morgonen). Då blev det riktigt otäckt - smärtan blev till slut så kraftig att jag önskade mig själv död (jag skämtar inte) och jag slutade vara medveten om något överhuvudtaget. Jag visste inte vad jag skulle göra eller ta mig till, helst av allt hade jag bara velat krypa ut ur mitt eget skinn. Det började susa mer och mer i öronen tills det kraftiga suset var allt jag kunde höra, och jag kunde inte se något alls. Kallsvetten bröt ut, den rann - RANN - ner i ansiktet, mitt linne klibbade sig till slut fast vid kroppen både i ryggen och i fram och jag kände hur toastolen under mig var helt täckt av svett så att jag gled. Hela kroppen var till slut täckt som av iskyla, det var som att någon hade 'klätt' mig i ett tunt lager is eller metall, som drog bort all kroppsvärme ifrån mig och fick mig att stråla ut enbart kyla. Jag kände på mina armar - de var helt täckta av ett tunt lager svett.

Jag satt så där en stund, halvt medvetslös och inte medveten om något överhuvudtaget - hur länge vet jag ej. Min katt, som nästan alltid går upp ur sängen när jag går upp och jamar utanför toadörren, höll sig ovanligt nog borta. Jag minns att jag tänkte en massa: Vad är detta? Herregud, herregud, Herregud, jag dör, jag klarar inte av den här smärtan, låt mig dö, Shit, tänk om något händer, jag klarar inte av att åka ambulans det gör för ont, Jag har ingen att ringa, vad skall jag göra, jag har ingen som kan hjälpa mig? Jag kan inte jobba inatt, jag måste ringa och sjukanmäla mig, herregud.
Så satt jag jag vet inte hur länge och så småningom kände jag hur det lättade lite, lite. Jag spydde aldrig upp något - jag är i regel 'svårspydd' - men jag kände illamåendet långsamt avta. Medvetenheten kom så smått åter och jag märkte plötsligt att jag höll i den skönt kalla handfatskanten med ena handen och att den andra hade slitit loss en bit toapapper, som nu var helt skrynklig och genomvåt.
Jag minns att jag tänkte när jag torkade mig efteråt - för lite 'det där' hade jag också gjort (då var det alltså verkligen inte förstoppning) - att: Tänk om jag har cancer? Äggstockscancer, livmoderhalscancer, någon infektion? Tänk om det kommer att vara blod på toapapperet nu?? osv. Hela denna händelse skrämde livet ur mig.

Eftersom jag i grunden var så enormt trött (och efter detta utmattad) gled jag direkt ur smärtan in i något slags halvsovande tillstånd, och plötsligt kom jag på mig själv med att sitta och halvsova på toalettstolen.
Dåsig reste jag mig upp och gick rakt till sängs, där jag bäddade ner mig ordentligt från topp till tå och gled in i någon dvala, för att så småningom somna. Jag minns att jag frös väldigt mycket och att jag skulle ringa jobbet hade jag helt glömt.

En enda gång har jag haft så ont att jag spytt av det, och det var när jag gjorde abort oktober 2004 och värktabletterna inte hade hunnit verka innan abortpillrena gjorde det. Det är den mesta smärtan jag upplevt i hela mitt liv, och efteråt fick jag veta att det i princip varit förlossningsvärkar. Gårdagens händelse var kanske 80% av den smärtan, men den gången aborten var visste jag ju vad smärtan berodde på; vilket är just det som är mest läskigt med denna gång - jag har ingen aning om smärtorsaken. Jag har heller ingen aning om det inte hade blivit något mer om jag inte hade tryckt på magen.

Jag sov sedan ända till 17.34, något jag verkligen INTE gör i vanliga fall - vanligtvis går jag upp ca 15, senast 16, efter att ha jobbat. Men detta var inget vanligt fall, och ingen vanlig dag.
När jag vaknade på kvällen hade jag bara mindre rester av smärtan kvar, och fortfarande - kl 01.30, söndag - är jag spänd och öm och det liksom 'ilar' i magen när jag rör mig, och jag känner inte att jag skulle kunna klara några tunga lyft eller dragningar. För ja, jag är på jobbet.

Det enda jag kan tänka mig som skäl till detta 'anfall' är att kroppen rent generellt säger ifrån - att allt som är/har varit helt enkelt har blivit för mycket för mig. Mitt myckna jobbande, privatlivets turer upp och ner, den här avsaknaden av väder, solsken och dagsljus och hur ont jag faktiskt har av det - att allt detta samlat sig nu, efter så lång tid, och kroppen helt enkelt säger att Nu är det nog.
Men jag vet inte, och jag blev helt livrädd.

Och tänk om det hade varit något allvarligt, dvs ihållande? Denna månads pengar är nästan helt slut, och vem fan hade jag ringt? I skicket jag var kunde jag inte göra annat än att sitta kvar på toastolen, jag var ju nästan medvetslös, vem hade jag ringt som hade kunnat komma och hjälpa mig, vem hade kunnat köra mig till sjukhuset, vem hade kunnat ringa ambulans? Själv ville jag bara dö av smärtan, vilket var precis exakt jag önskade mig den dagen jag gjorde abort.

I efterhand känns ju detta lite .. Man kan ju liksom inte riktigt tänka sig hur det kändes när det gjorde så ont, i efterhand tror man ju gärna att man överdriver lite eller att man tog det för värre än det var .. Men jag VET ju egentligen hur jävla otroligt ont det gjorde, egentligen MINNS jag ju det.

Och tänk om det händer igen?
Och vem skulle hjälpa mig, som sagt?

Min kära Eeeve tror att allt med aptitlösheten och nu detta kan ha något med något maginfluenseliknande att göra, kompat med min IBS och allt som varit omkring mig på senare tid. Men jag vet inte. Jag är dock orolig för att det skall hända igen, även om jag försöker låta bli att tänka på just det.