Fan, just nu är jag inne i en period då jag inte alls vill jobba längre. Inte jobba natt alltså, och verkligen absolut inte jobba dag på jobbet jag jobbar på. Jag vill plugga!! Ju mer jag tänker på det och ju mer jag inser att det inte finns något som heter 'misslyckande' utan bara något som heter DET ÄR BARA ATT GÖRA DET och ju mer jag tänker på att leva dagliv, desto mer jobbigt, pest och pina tycker jag att jobbet är.
Just nu har jag ont i huvudet, knivont i magen, jag är yr och känner mig halvdrogad .. Jag vill sova, jag behöver sova. Jag vill sova om nätterna, jag behöver den där rutinen mer och mer, där varje dags upplägg är samma. Rutin är verkligen underskattat!! Just nu är jag så jävla TRÖTT på detta jävla dygnflängande hit och dit och min TOTALA sömnrubbning att jag inte vet hur jag skall stå ut.
Men jag vet, jag veeeet - tiden kommer att gå fort! Jag kan inte börja plugga tidigare än VT 09, och det datumet gäller bara om allt annat går i lås innan dess. Har allt annat gått i lås innan dess kommer plugg VT 09 dessutom att betyda att jag struntat i körkortet (som är plan A VT 09; den egentliga planen är plugg först HT 09) och istället gått till plan B - planen som gäller bara om jag har för ont i magen för att fortsätta jobba natt ett halvår till. Om min mage däremot ger mig signaler att den kommer att orka ett tag till, kommer jag att satsa på att ta körkort VT 09 .. Och då kommer jag att fortsätta jobba som vanligt och se till att spara undan alla pengar jag bara KAN spara undan, så att jag skall slippa leva som en jävla kyrkmus på CSN HT 09.
Till dess måste jag bara stå ut. Och detta år kommer att gå snabbt, det är då ett som är säkert! Det enda som egentligen är jobbigt är denna jävla månad som kommer nu - mars. Då har jag inga direkta planer, förutom i slutet av mars då jag (ooh) skall klippa mig. Bara mars månad kommer till sitt slut, sedan kör vi allt i ett rasande tempo ända till årsskiftet (om allt vill sig väl - peppar, peppar, tummar, tummar)!
Jag vill plugga! Alla andra gånger jag har försökt plugga efter gymnasiet har jag misslyckats. Jag har alltid gått tillbaka till jobbet. Och vet ni, jag har äntligen insett varför. Jag har varit så rädd för att misslyckas att jag gång på gång självmant har VALT att misslyckas, så att jag inte skulle misslyckas. Förstår ni logiken? 'Jag är rädd att jag kommer att bli dumpad, bäst jag skyndar mig och gör slut först.' 'Jag är rädd för att bli påkörd, bäst jag vänder i porten och går hem.' Osv osv. Jag har alltid vänt om och gått tillbaka till jobbet. FEG och LAT har jag varit. Men jag har precis insett två saker:
1. Det finns inget som heter 'misslyckande', det finns inget misslyckande.
2. Att gå tillbaka till jobbet är inget alternativ.
Det är ju inte direkt så att jag står och väljer mellan två goda ting, med tanke på hur jag mår av att jobba natt och av så här många jävla nätter (15!!!) och hur jävla mycket av min tid som går åt att slita ut mig där (eller här, jag sitter faktiskt här/där nu). Jag vet ju vad jag vill syssla med, och att gå tillbaka till jobbet kommer inte att ta mig dit. Min underbara och så kloka och alltid laddad med rätta ord-vän Hårdrocksskatan uttryckte det, än en gång, så träffsäkert i förrgår kväll: 'Hoppa av skolan för att stå i kassan på ICA.' (Inte för att det nu är något fel på ICA, kassörskejobb mm, men ni fattar väl poängen hoppas jag, för er egen skull.) Jag menar, jag vet ju vad jag vill och då är det ju bara att göra det. Det finns inget annat sätt. Det är bara att köra på den där vägen, när jag ju verkligen VET att det är humhumstad jag vill hamna i. Så jävla enkelt egentligen!!
Och en sak till: Hittills har jag alltid sagt att det finns tid. Det finns tid, man har all tid i världen. Det kan man göra när som helst. Men det har man ju verkligen inte! Man säger ju ofta så när det gäller en enskild sak, som i mitt fall skolan. Men om det finns all tid i världen när det gäller skolan - när skall man hinna med allt det andra då? När fan skall man få tid för allt det andra, om man hela livet skall gå och vänta på att få tummen ur när det gäller ens studier??? Skall man inte bli färdig någon jävla gång, så att man kan ägna sig åt annat??? Jo.
Japp. Så det är det skall jag vara. Målmedveten.
Vissa människor, de bara vet saker. De bara föds och vet en jävla massa saker. Jag, jag måste gå igenom saker för att veta dem. Jag måste uppleva, erfara, testa andra metoder, utesluta alla andra vägar. Sådan är jag. Men nu, nu är det dags att vara målmedveten. Nu vet jag att just det är vägen att gå.
Well, fucking ta-da!
Just nu har jag ont i huvudet, knivont i magen, jag är yr och känner mig halvdrogad .. Jag vill sova, jag behöver sova. Jag vill sova om nätterna, jag behöver den där rutinen mer och mer, där varje dags upplägg är samma. Rutin är verkligen underskattat!! Just nu är jag så jävla TRÖTT på detta jävla dygnflängande hit och dit och min TOTALA sömnrubbning att jag inte vet hur jag skall stå ut.
Men jag vet, jag veeeet - tiden kommer att gå fort! Jag kan inte börja plugga tidigare än VT 09, och det datumet gäller bara om allt annat går i lås innan dess. Har allt annat gått i lås innan dess kommer plugg VT 09 dessutom att betyda att jag struntat i körkortet (som är plan A VT 09; den egentliga planen är plugg först HT 09) och istället gått till plan B - planen som gäller bara om jag har för ont i magen för att fortsätta jobba natt ett halvår till. Om min mage däremot ger mig signaler att den kommer att orka ett tag till, kommer jag att satsa på att ta körkort VT 09 .. Och då kommer jag att fortsätta jobba som vanligt och se till att spara undan alla pengar jag bara KAN spara undan, så att jag skall slippa leva som en jävla kyrkmus på CSN HT 09.
Till dess måste jag bara stå ut. Och detta år kommer att gå snabbt, det är då ett som är säkert! Det enda som egentligen är jobbigt är denna jävla månad som kommer nu - mars. Då har jag inga direkta planer, förutom i slutet av mars då jag (ooh) skall klippa mig. Bara mars månad kommer till sitt slut, sedan kör vi allt i ett rasande tempo ända till årsskiftet (om allt vill sig väl - peppar, peppar, tummar, tummar)!
Jag vill plugga! Alla andra gånger jag har försökt plugga efter gymnasiet har jag misslyckats. Jag har alltid gått tillbaka till jobbet. Och vet ni, jag har äntligen insett varför. Jag har varit så rädd för att misslyckas att jag gång på gång självmant har VALT att misslyckas, så att jag inte skulle misslyckas. Förstår ni logiken? 'Jag är rädd att jag kommer att bli dumpad, bäst jag skyndar mig och gör slut först.' 'Jag är rädd för att bli påkörd, bäst jag vänder i porten och går hem.' Osv osv. Jag har alltid vänt om och gått tillbaka till jobbet. FEG och LAT har jag varit. Men jag har precis insett två saker:
1. Det finns inget som heter 'misslyckande', det finns inget misslyckande.
2. Att gå tillbaka till jobbet är inget alternativ.
Det är ju inte direkt så att jag står och väljer mellan två goda ting, med tanke på hur jag mår av att jobba natt och av så här många jävla nätter (15!!!) och hur jävla mycket av min tid som går åt att slita ut mig där (eller här, jag sitter faktiskt här/där nu). Jag vet ju vad jag vill syssla med, och att gå tillbaka till jobbet kommer inte att ta mig dit. Min underbara och så kloka och alltid laddad med rätta ord-vän Hårdrocksskatan uttryckte det, än en gång, så träffsäkert i förrgår kväll: 'Hoppa av skolan för att stå i kassan på ICA.' (Inte för att det nu är något fel på ICA, kassörskejobb mm, men ni fattar väl poängen hoppas jag, för er egen skull.) Jag menar, jag vet ju vad jag vill och då är det ju bara att göra det. Det finns inget annat sätt. Det är bara att köra på den där vägen, när jag ju verkligen VET att det är humhumstad jag vill hamna i. Så jävla enkelt egentligen!!
Och en sak till: Hittills har jag alltid sagt att det finns tid. Det finns tid, man har all tid i världen. Det kan man göra när som helst. Men det har man ju verkligen inte! Man säger ju ofta så när det gäller en enskild sak, som i mitt fall skolan. Men om det finns all tid i världen när det gäller skolan - när skall man hinna med allt det andra då? När fan skall man få tid för allt det andra, om man hela livet skall gå och vänta på att få tummen ur när det gäller ens studier??? Skall man inte bli färdig någon jävla gång, så att man kan ägna sig åt annat??? Jo.
Japp. Så det är det skall jag vara. Målmedveten.
Vissa människor, de bara vet saker. De bara föds och vet en jävla massa saker. Jag, jag måste gå igenom saker för att veta dem. Jag måste uppleva, erfara, testa andra metoder, utesluta alla andra vägar. Sådan är jag. Men nu, nu är det dags att vara målmedveten. Nu vet jag att just det är vägen att gå.
Well, fucking ta-da!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar