ILSKEN.

Gah, om jag hade pengaångest tidigare är det inget emot vad jag har nu! Pengaångest de luxe. Ironiskt värre, då det verkligen inte är något de luxe med det hela at all. Denna ångest är värre därför att den täcker över halva höstterminen. I alla fall fram till oktoberlönen. Nu kanske ni undrar vad fan det är jag sysslar med? Jaa, ni .. Det får jag ta en annan gång, när jag har lite mer tid. (Snabbt: Framför allt körkortssparar jag. Utöver det försöker jag få ihop allt så att varken min kropp, min skönhet, mitt hem eller (till en viss del) min accessoargarderob blir alltför lidande.)
Nu har jag tio tusen saker att göra innan jag skall befinna mig på bussen till jobbet kl 20.55. Vem vet, jag kanske hinner blogga senare? Jag skulle vilja det i vilket fall.

En sak jag alltid gör när jag har ont om pengar är att börja fundera på vad jag skulle kunna sälja. Men jag vill inte, jag vill egentligen inte sälja mina saker och får småkrupp vid tanken på att behöva skiljas från något jag inte vill skiljas från bara för att jag för stunden behöver få loss pengar. Nej, nej. Tänk då efteråt, typ månaden senare när allt har löst sig .. Vilken separationsångest jag skulle uppleva! Som att skiljas från en kär vän för att hon råkar hamna i ekonomisk knipa. Jag skulle inte kunna förmå mig själv till det. Hellre får det då knipa lite i min egen plånbok.

Därmed inte sagt att jag inte hatar Englas och Kenzas skitbloggar! De bloggar om ingenting och får en otrolig jävla massa pengar för det så att de kan handla likadana toppar i fem olika färger och Armaniklänningar till sina små snorungar som i sin tur knappt är medvetna om ens sin egen existens. I say no more, jag blir så jävla förbannad. Inte avundsjuk, men förbannad. Herregud.

Ps. Jag hinner fortfarande inte släppa igenom några kommentarer, vill ju kunna svara på dem i samma veva. Sorry =(.