Välkomna till f d gnällbloggen.

I eftermiddags tog jag bussen ner till stan, där jag återlämnade ett par byxor till dess rätta ägare, H&M. Inne i nämnda affär (i Nordstan) huntade Jazzen ner mig och vi drog så småningom (inte länge efter att han hittat mig) och fikade. Vi var båda skittrötta - han efter jobbet och jag för att jag är jetlaggad (kan man ju säga att jag är). Vi fikade och vi pratade; han har vissa problem som jag inte vet om jag får (eller vill) skriva om, så jag låter bli det. Vi var i alla fall mycket kloka och rörande överens om att den personen handlade fel och varken borde eller hade fog för att bete sig som h*n gjorde. Sedan var det en snabb sväng till Hemköp i utbyte mot sällskap på vagnen hem (annars tar jag alltid, alltid bussen).

Hemma pratade jag i telefon med kära Mint. Jag fick ju aldrig tag på henne i går (på hennes jävla födelsedag), så jag ringde i dag igen. Vi hade dock en askass linje (hon bor i USA) och försvann för varandra så där fem gånger ungefär. Hon har också vissa problem som jag inte vet om jag får eller vill berätta om, så jag låter än en gång bli. På en blogg där man inte är anonym skall man inte gå ut med andras grejer och göra det till sitt bloggmaterial.

Jag sa det visserligen först, men Mint sa det strax efter mig: gud, vad jag (jag, alltså) har gnällt på sistone. Men jag har inte, jag har verkligen inte mått bra. Jag mår så kasst av jobbet, av att sömnen är mer fucked up än någonsin (jag menar alllvar: någonsin), av att jag fysiskt ständigt känner en känsla av diffust 'dåligmående', av att jag har yrsel och mår illa varenda dag (som jag tror också beror på jobbet) och kort sagt och helt enkelt tror jag att allt är jobbets fel.
Men först pratade och pratade jag om det med Jazzen, och sedan kom jag hem och pratade och pratade om det med Mint. Och efter att ha pratat med den sistnämnda ett tag, fick jag plötsligt en känsla av att Nu räcker det. Plötsligt hade jag bara talat färdigt om det, förstår ni? Jag fick de två kloka människorna att prata med, och innan dess har jag ju skrivit spaltmeter av mig om det här på bloggen, och innan dess/däremellan har jag ju fått tillfälle att gnälla till Annis och diverse löst folk (mest på jobbet). Så jag har helt enkelt fått tillfälle att gnälla en hel del, allt sammantaget. Så nu räcker det helt enkelt.
Jag tänkte på det nu sist i morse när jag läste, jag menar, jag menar inget illa med det och du får inte ta illa upp, men jag tänkte Herregud, vad mycket gnäll. - Mintcitat i kväll. (Och det är ju inte alls likt dig, vill jag bara påpeka att hon avslutade med.)




Visst är de fina? Mina fyra tröstblusar - lyckligtvis hann jag köpa dem innan min enough gnäll nu-känsla i kväll.


Planer för återstoden av 'dagen':

1. Dricka upp mitt (precis nygjorda) te
2. Ta bort sminket och borsta tänderna
3. Lägga mig i sängen och läsa, sömnen får komma när den vill