Irriterad!!!

Jag har varit så irriterad i går och i dag att det knappast kan vara bra för mitt blodtryck .. som visserligen är för lågt som det är, men ändå. Det bara kryper i mig och jag vill slå någon! Samtidigt som jag är fruktansvärt rastlös får jag verkligen INGENTING gjort och jag går bara omkring och känner mig aggressiv och arg och .. totalt oproduktiv! Dessutom dväljs jag i någon slags känsla av självhat - inte för att jag egentligen känner aversion mot mig själv utan för att jag just nu gör det. För att jag inte har gjort något, för att jag inte ens har duschat än, för att jag försovit mig två dagar i rad nu och därför tappat alla koncepterna. För sådan är jag - missar jag tiden för mina morgonrutiner, tappar jag känslan för dem helt och går därefter omkring som en vilsen kattunge resten av dagen. Dessutom är jag helt skitful med flottigt och rufsigt hår ('rufsigt' är en underdrift, det ser ut som om jag fastnat i ett elstängsel), stor, tjock kofta och svarta mysbyxor. Jag HATAR det, jag HATAR sådana kläder! Jag vill vara fixad och fin, med lagt hår, mycket svart eye liner och röda läppar! Klänning och strumpor och höfthållare! Jag vill ha något att göra, typ som att gå i skolan eller något annat man 'inte rår' över själv, men jag HAR INTE något sådant att göra. Dessutom vill jag att det skall vara vår och varmt och soligt och inte fyra plusgrader så att jag tvingas gå omkring i jeans och stövlar och känna mig ful och tråkig!

Jag vet inte vad jag skall ta mig till just nu .. Jag väntar på ett samtal (vilket jag gjort i typ 1.5 h nu) och sedan skall jag duscha och tvätta mitt hår. Hade jag vetat att det där samtalet inte skulle komma de här 1.5 h som varit, hade jag redan gjort det där. Helveteeeeeeee. Sedan skall jag testa lite kläder, fast egentligen har jag inte lust med det .. Ge mig min jävla morgon, så att jag kan få börja dagen bra!!! Och i morgon har jag ingen chans till det, då jag jobbar i natt. Det är verkligen så för mig, skiter sig morgonen skiter sig allt.

Och så är min pojkvän i USA för typ femte dagen i dag och det bara kryper i mig av saknad. Det är också en anledning till varför jag är förbannad. Jag är inte ledsen av saknad, jag är förbannad. Jag är trött på det här, han får väl för fan komma hem nu!! Det är ca 2.5 dygn kvar tills han är hemma och ca tre tills vi ses och någon kanske tänker och tänker säga att det är ju inte mycket, men det är det fan i mig visst!!!!!! Våga inte säga till mig att det inte är länge, inte nu! Jag vill inte höra det, jag vill inte ha någon jävla tröst! Tiden släpar sig fram för mig och om jag nu upplever det som så och tycker så, då vill jag fan inte höra motsatsen för det är inte sant!

Så.