TANKAR.

Hej, det är jag igen. Nu är jag tillbaka efter min frukost - fantastiska tre ägg med champinjoner. Never better! (Ironi.) Satanistkatten leker med en valnöt som en tokig och jag satt nyss vid köksbordet och tänkte.

Nu är det inte så att jag denna jul känt mig lika ensam som tidigare jular. Faktiskt inte. Men lite grann. Vid just jul blir det så otroligt tydligt hur ensam man är. En sådan familjehögtid - och jag har bara mamma och pappa. Mamma är deprimerad och skiter i det mesta - även om hon sköter allt då pliktkänslan är för stark, ser hon ingen glädje i NÅGOT ALLS. "Jag bryr mig väl inte om det" och "Jag struntar i det där, det är ingenting för mig". (Till en stor del har jag släppt det där, att försöka göra henne lycklig. Jag blir bara ledsen själv.) Pappa har jag inte pratat med sedan början av september, förutom en kort "avstickare" vid min 26:e födelsedag i oktober.
Men alla andra har ju familjer. Släkt. Jag har ingen släkt som skulle kunna förändra mitt julfirande på något vis. Och folk har numera även egna familjer, för det är ju den åldern vi börjar komma upp i. Och vad gäller mitt sociala liv: well, jag har jobbat natt 15 nätter/månad - bortsett från två kortare avstickare - i över fyra år. Bara de mest dedikerade har stannat kvar. Få människor har tillkommit och nyligen förlorade jag till och med en.

Men jag tänker så här: Nu har jag ett helt år på mig att göra nästa jul bättre! Och förutsättningarna för det kunde faktiskt inte ha varit så mycket bättre.

Min största rädsla i livet är att få det (och i viss mån bli) som min mamma: göra fel val i livet och till slut end up ensam, ledsen, undfallande och gravt ångestfylld; och att bli som min pappa, som hela sitt liv levat i sin egna lilla bubbla, där han är både åklagare, domare och bödel. Insiktslös i allt - även i sig själv - där inne i sin bubbla.