GÅ UT I VÄRLDEN. ARBETA SOM OM PENGAR INTE HAR NÅGON
BETYDELSE, SJUNG SOM OM INGEN LYSSNAR, DANSA SOM OM INGEN
TITTAR OCH ÄLSKA SOM OM DU ALDRIG BLIVIT SÅRAD.



3 maj 2009

Jag känner mig fri.

Jag behöver inte stå ut mer. Jag har nått min gräns. Vi har alla ett ansvar för vårt liv och för oss själva i vårt liv och jag tänker inte tåla mer. Jag kan inte! Mamma är som en missbrukare; möjligtvis kan man säga att hon missbrukar oro och ångest. Hon har problem och behöver hjälp. Hon, INTE JAG. Hon är sin egen sjävuppfyllande profetia. Det där är inte mitt kors att bära! Hon har gjort allt det där mot sig själv, och det är inget jag någonsin hade kunnat lösa. Något har avslutats inom mig i dag, satts punkt för. Gud, så skönt. Det är så skönt.

Jag lyfter mina händer från allt det där nu. Det är inte mitt liv, jag skall inte längre ta på mig ett ansvar som inte är mitt och bära en börda som aldrig har varit min att bära. Vi har alla ansvar för vårt eget liv och jag skall och bör ägna mig åt att bygga upp mitt, så gott som det är upp till mig. I många år bar jag hennes problem med mig som om de hade varit mina egna. Det är inte rätt, det har aldrig varit mina problem, och medan jag har mått så dåligt och lidit som jag har gjort av det, har hon dväljts i sina minnen och inte gjort någon ansats till att ens lyfta ett finger för att förändra något för framtiden eller för ta itu med det som redan hade varit. Hon har bara harvat och harvat i det. Jag har gjort samma sak - så klart utan att kunna komma någonvart. Jag tycker inte synd om henne längre, inte mer än man ömkar med vem som helst annan. Man kan bara tycka synd om folk. Till slut kommer insikten om en persons apati och självpåtagna lidande fram till en, och då kan man bara känna ett ytligt medlidande och, utöver det, i tur och ordning:


Förakt.


Ingenting.


Lättnad.

.. Man känner sig liksom ren. Renad.


Nu skall jag se vidare på Twin Peaks. Och äta kakor. Ooh! Det ni. Sooocker, ooh. Men, vet ni: Jag duger precis som jag är, och hur jag än är duger det - och så är det. I morgon skall jag till skolan och fortsätta bygga min framtid. Alla bär vi ansvar för vårt eget liv - allt ansvar för vårt eget och inget sådant ansvar för andras.


2 kommentarer:

Shy sa...

Sådana beslut/slutsatser är tunga att ta. Men ack så skönt det är när man väl bestämt sig.
"Energitjuvar" finns överallt och sugs man in en gång är det jättesvårt att klippa banden. Är det en anhörig, ja, då är det än värre.

Starkt gjort, Vännnen!

APOCALYPTIC PUSSY, sa...

Shy.

Tack, raring. Ja, det är jätteskönt. Befriande.