Jag vill också!

Ibland blir jag så extremt sur vid tanken på att det finns människor som kan äta vad fan som helst utan att gå upp ett gram i vikt. Då blir jag även, helt utan dåligt samvete, så totalt missunnsam mot dem. Jävla skit, liksom!
När jag blir sur, blir jag trotsig, och när jag blir trotsig gör jag precis det som trotsiga gör - det de vill men egentligen inte kan/får/bör.



Så nu har jag gräddat våfflor. I helgen åt jag hembakt bröd och massor med hembakta muffins. Allt sådant jag inte bör äta, allt sådant jag sväller upp och går upp i vikt av. Och dessutom får jag ju så sjuhelvetes ont i magen av vetemjöl .. Vilket också gör mig jääävligt sur. Dubbel trotsighet, alltså!!

Människor som kan äta vad de vill och inte kan gå upp i vikt må (anse sig) ha problem, men jag å min sida tycker att det är sjukt orättvist att jag inte kan äta vad jag vill utan att få ont i magen och utan att gå upp i vikt. Jag tror att någonstans mitt emellan är super. Människor som själva anser sig vara för smala och kämpar för att gå upp, och vi som kämpar för att hålla vikten eller gå ner - vi har samma problem och bör inte sitta i två läger och kasta skit på varandra angående vem som har det "värst". Bäst har de det som är nöjda med sina snygga kroppar, som kan äta precis vad de vill och ändå behålla dem.

.. Det är de man skall hata. Haha, jag skämtar!! Men emellanåt är det lätt att bli avundsjuk och missunnsam - även om det inte tjänar någonting till och även om ingen av oss har valt vårt eget öde vad gäller våra gener. Fast en liten stund då och då kan man inte låta bli att bli arg. Och, till syvende och sist, varför inte? Man är ju inte mer än mänsklig. Man måste tillåta sig själv att vara barnsligt sur ibland, och så där ologisk á la primalstadiet. Det är man ju i alla fall.