En tanke slog mig medan jag stod i köket på jobbet och fixade med några saker: När är egentligen nog? När kommer man att vara mer värd än pengarna man kan dra in?
Jag menar .. De här fem extranätterna jag gjorde. De fem extranätterna som slet ut mig, som har fått mig att vakna kl. 03 med magen skrikande efter frukost(!), som har fått blodsockret att åka Balder, som har förstört min sömn alldeles .. De tio nätterna på raken jag gjorde. Skulle jag göra om det? Tja .. Det var ju ändå fem extranätter för åtta tusen kronor i rena pengar. Ja, det är väl det värsta. Det skulle jag. Denna gång är väl i och för sig aningen speciell, då jag har en skuld på nio tusen som dessa pengar kommer att skyfflas över i på en gång när de anländer med nästa lön .. Men ändå. Även om dessa pengar ändå kommer att ha varit slitpengar - åtta tusen till? Säg till exempel nästa år? När chefen ändå är så glömsk att hon sätter in mig på kvalificerad övertid? Det är väl det .. jag skulle ha gjort om det. För pengarna. Men när blir man själv mer värd än de där pengarna man kan dra in genom att slita lite mer, lite till? För jag vet att jag hade tagit en elfte natt på raken också, om den krisen hade råkat uppstå på jobbet den morgonen jag gick av (fast det faktiskt bara för att också den hade varit kvalificerad övertid för mig) - men när blir man själv, ens hälsa och välmående mer värd än pengarna man kan dra in genom att sträcka på den där hälsan lite till, nagga den lite i kanten?
Antagligen när man egentligen inte behöver pengarna till något särskilt, något viktigt, något speciellt. (Förhoppningsvis hinner man inte bli girig fram till dess.) Eller när man redan har en del. Ja, det tror jag på. När man redan har en del - när man har kunnat få sitt lystmäte stillat till en tillräckligt stor del. Jag är väl inte där än.
29 juli 2009
Jag bara undrar.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
4 kommentarer:
Förstår hur du menar! Jag tror att det är när man känner att man har pengar så att man klarar sig, har mkt sparat och kan köpa nästan vad man vill! Jag skulle inte ha gjort det, efter att ha pluggat i 3 år och nu har en fast inkomst som jag klarar mig mer än väl med, har många tusen över efter räkningar och kan spara flera tusen varje månad, DÅ prioriterar man sitt mående. Du kommer vara där du också när studierna är klara! Ta hand om dig vännen! Och du, Jens gjorde typ slut med mig sommaren innan vi skulle flytta till Gävle, han fick "panik" och visste inte vad han ville, vi pratade igenom allt efter någon dag och det var jobbigt att lita på i början men han kom fram till att han inte ville leva utan mig och då satsade vi till 200% och efter det har det varit bra. Hoppas att det är bra mellan er nu men jävligt att inte träffas efter en sån händelse. Många kramar!!
Sandra.
Det känns skönt att läsa, alltihopa! Puss och kram, gumman - och tack för ditt stöd. Vi borde bli bättre på att mejla; att mejlandet alltid tar slut någonstans!? :o
TUSEN KRAMAR
Sandra beskriver det bra, när man drar in så mycket att man kan dra runt sitt liv utan problem och inte behöver tänka på varenda småinköp så avtar marginalnyttan med att jobba mer för att tjäna mer kraftigt.
Vägen dit skulle jag säga är en kombination av att höja sin inkomst och skära sina kostnader.
Precis! Jag tänkte det när jag skrev den långa kommentaren, varför mailar jag inte? Visst är det konstigt, att det liksom rinner ut i sanden, men jag saknar dina mail och att "prata" och diskutera med dig, skärpning på oss!! Nu åker jag iväg på en efterlängtad semester men sedan! Nu när jag inte bloggar direkt heller så blir det ingen "kontakt" där heller, saknar det! Ha det bra vännen, vi "hörs". kraam!!!
Skicka en kommentar