Världens kanske näst bästa bok.

Just nu håller jag på att läsa en bok som heter Kosmokomik. Den är skriven av en italiensk författare som heter Italo Calvino och första gången den gavs ut på svenska var år 1968 av Bonniers. Denna bok är helt hysteriskt rolig! Den är det bästa jag har läst sedan Liftarens guide till galaxen (i den genren, får jag då påpeka - mycket vatten har flutit under bokbroarna sedan jag läste Lgtg och jag har läst en hel del bra böcker). Här är länken; köp den, köp den, köp den!!!

Jag skulle egentligen ha kunnat slå upp vilken sida som helst och skrivit av några citat till er, så bra är den, så bra är varje sida. Allting är så himla bra, så roligt att jag fnittrar för mig själv mest hela tiden. Samtidigt är boken så intelligent och meningarna ibland så vindlande (och långa), att jag ibland får gå tillbaka och läsa om vissa saker både tre och fyra gånger, för att helt och fullt lyckas följa logiken och det författaren vill ha sagt.

I korta drag handlar boken om .. rättare sagt, den går ut på att förklara olika vetenskapliga skeenden i rymden (det man kallar astrofysik), genom att berätta en historia om varje. Varje kapitel/novell börjar med några meningar där en viss fakta presenteras, som till exempel på sidan 34: Solen som befinner sig i Vintergatans yttre zon behöver cirka 200 miljoner år för att fullborda ett helt galaktiskt varv. Och då följer en berättelse där denna fakta vävs in.

Hör bara:

"Den lägsta punkten av sin omloppsbana passerade Månen utanför Zinkskären. Vi brukade fara ut dit i den sortens roddbåtar som man hade på den tiden, runda och platta och av kork. Vi var rätt många ombord: kapten Vhd Vhd, hans fru, min dövstumma kusin och ibland också lilla Xlthlx som då väl var tolv år."

"Nu frågar ni mig förstås vad tusan vi hade på Månen att göra och det ska jag förklara. Vi var där och hämtade mjölk" ..

"Om Rwzfs lekte, så var det ett tecken på att han hade hittat något nytt. Ja i fortsättningen sa man förstås med sedvanlig överdrift att han hade hittat en sten. Någon sten var det inte, men säkert en klimp av mera solid materia eller vi kan säga mindre gasartad. För sin del gav han aldrig klart besked på den punkten, tvärtom berättade han allt möjligt som föll honom in, och när den epok inträffade då nickel bildades och det inte talades om annat än nickel, så sa han: "Just det - det var nickel, jag lekte med en nickeldank!" Och därför fick han öknamnet Nickel-Rwzfs. (Inte som någon nu påstår, att han kallades så för att han hade blivit nickel och inte lyckats komma längre än till mineralstadiet, efterbliven som han var; så är det inte, jag säger det av sanningskärlek, inte för att det är fråga om min bror: han hade alltid varit lite efter, det är sant, men han var inte en metallisk typ, snarare lite geléaktig; till den grad att han när han ännu var bara barnet gifte sig med en alg, en av de första, och sen hörde vi aldrig något mer av honom.)"

"Rwzfs, varför har du satt eld på mormor?"

Så, så är det. Världens kanske bästa bok efter Liftarens guide till galaxen.Tyvärr är den bara på drygt hundrafemtio sidor, men som tur är har jag en annan bok av samma författare som snart skall komma på tur - efter denna bok och Goda omen av Neil Gaiman och Terry Pratchett.

(Jag vet inte varför texten blev så här cerebral paresigt ihopklämd, och jag vet inte heller hur jag skall fixa det. Rättare sagt: det GÅR INTE. JÄVLA HELVETE.)